Skydda era barn från mördardockorna – eller inte?

Att låta barnen se på skräck behöver inte få negativa konsekvenser. Enligt forskning kan det till och med vara bra – om man pratar efteråt.

Corinne Olympios på premiären av "Annabelle comes home" i Los Angeles 2019. Filmen är en del av trilogin om den onda dockan Annabelle. Trilogin ingår i ett helt skräckfilmsuniversum baserat på filmen "The conjuring".

Corinne Olympios på premiären av "Annabelle comes home" i Los Angeles 2019. Filmen är en del av trilogin om den onda dockan Annabelle. Trilogin ingår i ett helt skräckfilmsuniversum baserat på filmen "The conjuring".

Foto: Richard Shotwell/TT

Krönika2022-03-02 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Streamingtjänsten Netflix har en uppsjö av skräck att välja mellan. Utöver det inköpta materialet har de producerat hela 75 egna originaltitlar – enbart inom genren skräck.

Jag minns mitt första möte med genren. Jag var tre år och hade krupit ner i mina föräldrars säng och somnat. En tv satt monterad innanför de 80-talsröda garderobsdörrarna i sovrummet. Den här kvällen stod garderoben öppen och filmen "Barbarella" från 1968 visades. Just som mina föräldrar gick för att borsta tänderna vaknade jag till. Ensam möttes jag av de mest skräckinjagande dockor, som med vassa huggtänder bet loss köttet från den kvinnliga huvudkaraktären.

undefined
Jane Fonda har huvudrollen i "Barbarella" från 1968.

Jag var mörkrädd i flera år efteråt. I min tidiga tonår väcktes dock min nyfikenhet för skräck. Jag såg den amerikanska filmatiseringen av "The Ring" från 2002. Den handlar om en journalist som ska undersöka ett videoband som sju dagar efter att det spelats orsakar åskådarens död. Det var något med mystiken som lockade, den pirrande känslan som spred sig genom kroppen inför varje jump scare.

Det pågår en ständig debatt om huruvida barn borde få se skräckfilm eller inte. Många anser att vi behöver skydda barnen från de obehagliga scenerna. Men i boken "Killing monsters" från 2002 beskriver författaren Gerard Jones hur påhittat våld kan hjälpa barn att hantera rädslor. För att processa verklighetens våld vänder de sig till fantasins värld. De får större tillit till sina egna känslor och bygger upp ett starkare jag. Den viktigaste faktorn är emellertid att ge barnet möjlighet att diskutera med en vuxen efter att ha sätt något otäckt. 

Jones forskning har en poäng och risken att barn kommer i kontakt med läskigt material är stor, även om det inte är meningen. Många regissörer använder sig av konceptet onda dockor. "Annabelle" blev en väldigt populär filmtrilogi. Även mer barnvänliga titlar som "Toy story" innehåller läskiga dockkaraktärer. "Barbarella" kategoriseras som sci-fi, så den är egentligen inte skräck, men synen av mördardockorna tog ändå hårt på en treåring. Mina föräldrar förklarade efteråt vad jag hade sett och lät mig ställa frågor. När jag tänker på min fascination för skräckgenren tror jag att incidenten kan ha fört med sig något bra. Enligt Jones teori har det hjälpt mig att bli tryggare i mig själv. Men jag måste erkänna att jag fortfarande tycker dockor är fruktansvärt obehagliga.