Ida Eklöf, krönikör, besteg Skuleberget på semestern.
”Bergsbestigningen” var betydligt mer besvärlig än jag tänkt mig och strax därefter trillade jag (no pun intended) över instagramkontot @tantparkour. Jag bara måste få dela med mig. Det här är nämligen viktigare än sex, mustighet och ”ojojoj då”.
För ett par år sedan läste jag någonstans att man kan förutspå tidpunkten för sin död genom att undersöka balansförmågan. Inte spå som i tarotkort eller kaffesump utan mer som ett slags praktiskt dödstest. Som jag minns det klarade jag det då. Desto sämre nu, skulle det visa sig.
För första gången någonsin hade jag bestämt mig för en övernattning vid Höga kusten på väg upp mot stugan i norr. Som barn passerade vi alltid på grund av pappas bråttombråttomgen. Stopp för trivialiteter som bad, glass och bestigning av berg var således uteslutet. Nu som vuxen, med storbarn utan sug efter resor till bortre hottahejti, kunde jag plötsligt boka en enkel campingstuga längs vägen och slippa sukta efter Skulebergets topp från E4:an.
Inte alldeles otippat regnade det infernaliskt. Det är väl trots allt så vi kommer minnas pissommaren 2023. Det hindrade oss inte att i en stund av uppehåll haffa karta på Naturrum invid Skulebergets fot och välja den dramatiska Grottstigen upp. Man avrådde barn och djur att gå den vägen oavsett väder och samtliga vid blött väder. ”Exakt hur svårt kan det vara?”, tänkte vi. Vansinnigt svårt, skulle det visa sig. Och då ser sig undertecknad som hyggligt fit efter att ha runstreakat över 400 dagar och sprungit halvmaran. Det var en kraftig felbedömning. Det här var Mount Everest för mig som är höjdrädd. Det var också en ordentlig törn för självförtroendet. Trots kraftiga trossar att dra mig i fick jag be min oäkta hälft att knuffa mig i arslet för att ta mig uppåt. Det var som att gumpen var för tung för stunsen benen kunde uppbåda och balanssinnet uppenbart satt ur spel. Vi kom upp till sist. Men jag var stukad. Kroppen var inte vad jag varken önskat eller trott. Den hade tantat sig. Något jävulskt hade den tantat sig.
I vanlig ordning hör www bön (eller möjligen allt vi säger), för redan dagen efter bestigningen trillade jag över ovan nämnda instagramkonto: @tantparkour. Här postar kontoägaren egna och andras filmer av damer som trotsar döden genom att utföra just tantparkour. Det är precis vad det låter som, tanter som gett sig den på att det inte är för sent att väcka bergsgeten inom sig; att inte sluta klättra, hoppa, leka, halka, svinga sig och ha skoj. Jag ska vara helt ärlig, jag har inte tagit mig an varken bänkar eller motorsågsskulpturer nere på Gimo torg. Än. Däremot har jag blivit lite trixigare i skogen. Ligger det en stock i vägen kliver jag inte bara mödosamt över den. Jag ser chansen till balansgång. Ser jag några stora stenbumlingar klättrar jag upp på den ena och hoppar till den andra, som om vore det helvetesgapet. Och visst vore det flott om det kunde ge mig ett par extra levnadsår. Om inte annat är det mysigt att få leka av sig en stund.
Så, varsågoda för tips alla tanter och gubbar. Man kan tydligen lura döden och ha kul under tiden.
Själv har jag krävt Skuleberget på revansch 2024. Och satan vad solen ska skina på mig då!
Ida Eklöf är författare, född, uppvuxen och boende i Gimo. Hon driver Instagramkontot moder_justitia_txt.
