Få saker är så uppfriskande som att inleda ett nytt år med ”indignerad kärring”-hatten på, så varsågoda: Föräldrar, ni måste skärpa er! Så sent som i höstas ställde flera skolor in planerade visningar av Susanne Osten-pjäsen ”Medeas barn”, eftersom föräldrar hade protesterat mot innehållet. Några barn hade blivit rädda, drömt mardrömmar.
Nu har ett annat barn haft mardrömmar. I Malmö. Efter att filmen ”Alfons och odjuret” visats på förskolan. Föräldrarna har anmält till Skolinspektionen. Jag är inte ute efter att orda om dessa föräldrar specifikt, knappt om Alfons Åberg heller – även om det finns goda skäl: Gunilla Bergström själv har vid olika tillfällen berättat om kritik mot hennes böcker, som riktas mot sådant som att Alfons pappa röker pipa, tar en öl eller – hör och häpna – att Alfons dricker saft efter tandborstningen.
Vad vi däremot bör prata om – ja, igen! – är tendensen, för den ser inte ut att avta. Föräldrar idag tycks ovanligt benägna att vilja skydda sina telningar från allt som kan oroa och skrämma, och allt som oftast tycks detta oroande och skrämmande vara kultur i någon form. Personligen kan jag tycka att det finns betydligt läskigare saker i den alldeles verkliga världen, och att kulturen är vårt enda riktigt användbara sätt att diskutera och begripliggöra sådant under hyfsat trygga former. Jo, visst, det är kulturkärringens standardargument – men giltigt likafullt.
Barn blir rädda för saker. Själv var jag väldigt rädd för Emils pappa, och närmast skräckslagen när Martin Ljung satt och pratade bland några burkar i ett skafferi (han hade läskig röst). Mina egna barn har aldrig varit rädda för Emils pappa, däremot storgrät de varje gång Showtajm dök upp i rutan – ett par upppochnervända hakor som sjöng och pratade med varann. Borde man ha anmält SVT?
Ja, jag raljerar nu. Men den anekdotiska bevisföringen, trots att den kan vara tröttsam, har en poäng: det går inte att förutse vad som ska skrämma en unge. Det kommer alltid att finnas någon som blir rädd för något oväntat, och det är i sin ordning. Det är inte farligt att bli rädd och drömma mardrömmar. Det är otrevligt och jobbigt, men jag törs garantera att otrevligheter blir ännu obehagligare om man aldrig lärt sig handskas med dem.
Barn över hela världen far illa på fasansfulla sätt hela tiden, men att bli uppskrämd av en tv-film eller en pjäs hör inte riktigt dit. När jag var liten brukade snusförnuftiga vuxna häva ur sig ”tänk på alla barn som svälter!” så ofta de kom åt. Idag borde man säga sådant – till föräldrar.