Hur kommer det sig att poliser skriver känslosamma inlägg på Facebook? Och hur ska vi egentligen förhålla oss till det? Frågan är inte ny, men diskussionen har fått ny fart efter att polisen ”Tobbe” i Lund blivit viral med ett inlägg där han ger en känslofylld beskrivning av en trafikolycka. Han skriver:
”Och det är precis när jag tagit mitt andra vittnesmål som jag upptäcker henne. En sjuksköterska från ambulansen. Jag ser henne eftersom hon står stilla. Helt stilla står hon där, med en tom, nästan apatisk blick några meter från det första vraket /…/ Så jag håller om henne. Jag vet inte hur länge vi står där, några sekunder eller så som högst, men det är tillräckligt. Vi skiljs åt och hon går iväg till sina kollegor och återupptar sitt arbete. Hon är en ängel i mina ögon. Hon, och alla hennes kollegor, ja alla människor som arbetar inom sjukvården. Jag beundrar er så. Ni är fantastiska.”
I ett radioinslag i P1 av Lina Sundahl-Djerf berättar polisen att han vill att inläggen ska belysa människan bakom uniformen, att han inte tror ”att vanliga Svenssons förstår hur svårt arbetet kan vara” och att Facebook blivit till ett sätt att ventilera och bearbeta tankarna efter jobbet.
Det är naturligtvis fullt rimligt – och önskvärt – att myndigheter allt mer använder sociala medier för att kommunicera med allmänheten. Den logiska följden blir att allt mer personliga tankar och åsikter träder fram. Det behöver inte vara något problematiskt. Men en sak bör man nog komma ihåg: samma mekanismer gäller för poliser som för alla andra. Vad beträffar sociala medier innebär detta att en kommunikation som tagit steget över från det neutralt myndighetsmässiga till det inkännande personliga snabbt kommer att sikta mot att producera verklighetsbilder som har som syfte att bli uppskattade.
Sociala medier är på ett sätt självcensurerande. Vi märker omedelbart vilka inlägg ingen gillar, vilka bilder ingen kommenterar och vilka tankar som möter motstånd. Om vårt syfte är att ha ett personligt anslag, kommer vi att anpassa våra budskap efter vilka möjligheter vi har att mötas av bekräftelse. Ingen vill nämligen ställa sina känslor på glänt inför världen om de inte tas emot med en kram.
Ställer vi idag frågan varför Polisen kommunicerar som Polisen gör, får vi därför två svar. Ett handlar om myndighetskommunikation. Ett helt annat om personliga bekräftelseskäl. Det kan alldeles säkert komma massor med gott ur det senare, men det kräver faktiskt en medvetenhet om VARFÖR vissa saker uppskattas mer än andra i ett socialt flöde och en insikt om hur bekräftelse kan få en påverkan på hur man väljer att agera nästa gång. De flesta vill säkerligen se en polismyndighet som inte styrs av nycker, men risken att den går åt det håller är faktiskt inte helt obefintlig.