Minna Höggren släptte under hösten sin debut "Kärleksgapet - dejting och vetenskapen" i vilken hon söker svar på hur dejtingmarknaden kan ha blivit så svår fastän människan har ett så stort behov av kärlek och gemenskap.
Min väninna ringer mig en kväll när jag står med händerna i diskvattnet. På högtalartelefonen säger hon att hon har ledsnat på att svajpa sig igenom hela staden, träffa några killar och inse att ingen är rätt. Hon har bestämt sig för att fimpa den digitala världen och hålla sig till ”det verkliga livet”. Men väl inne på en stimmig bar tittar hon ut över lokalen för att inte alls möta någon söt killes blick. I stället tittar männen ner i sina telefoner, med tummen svepandes över skärmen.
Vad är det här för verklighet, undrar hon i andra änden, medan jag sköljer min tallrik under det rinnande vattnet.
Den frågan ställer sig även Minna Höggren som har vigt en bok åt att försöka ta reda på varför kärlek tycks vara så svårt för de unga generationerna. I ”Kärleksgapet” (2024) kallar hon singelskapet för ett tråkigt väntrum, som kanske hade varit roligare i ett annat sorts samhälle. (Läs: ett samhälle där människor inte tittat på, eller ut ur, en skärm.)
När hjärnforskaren Helena Backlund i boken påtalar vad närhet betyder för människan: ”Om ingen någonsin tar i oss, förstår vi då att vi finns? Tycker vi själva att vi är ett hologram?”, blir Höggren tårögd.
Helena Backlund är en av alla experter – biologer, historiker, psykologer, genusvetare, journalister – som författaren intervjuat. Med hjälp av dem vadar Höggren fram genom dejtingkulturens komplicerade egenskaper, motsättningar och agendor.
Fram träder en bild av att det är i ofrivilligt celibat ungdomar håglöst stirrar på dejtingappar i det där tråkiga väntrummet. Det kanske inte går att vara ung och singel – utan att vara en incel?
Medan diskvattnet kallnar letar jag efter något positivt att dela till min väninna. Det vore ju på sin plats, så jag bläddrar bland bokens hundöron och söker mig sedan utanför bokpärmen.
Där ser jag:
Allt fler gymnasieungdomar i Japan har aldrig kysst någon. Faktiskt är det få som gjort det enligt den undersökning landets organisation för sexualundervisning gjort, och DN rapporterat om (5/11).
Också i Sverige pekar statistiken på att unga är mindre sexuellt aktiva – och dessutom olyckligare. Hundratals lägger sitt hopp i TV-experter som i "Gift vid första ögonkastet" ska hjälpa till att råda bot på ensamheten. Några av dem låter AI hjälpa till med att svajpa på dejtingapparna.
Att tristessen i väntrummet i vart fall genererar kreativitet – känns ändå inte tillräckligt muntert. Inte när en gymnasieungdom utan närhet kan råka tro sig vara ett hologram.