Just nu följer många tittare världen över en av de mest efterlängtade serieuppföljarna: ”And just like that”. Det är en fortsättning på succéserien ”Sex and the city” från millennieskiftet som kretsade runt fyra kvinnor i 30-årsåldern på Manhattan.
Att ”Sex and the city” blev så populär berodde inte bara på att alla tittade på samma serier när vi bara hade tablå-tv. Det var också en av de första stora serierna som kretsade helt och hållet kring moderna kvinnor och deras vänskap. Även om det pratades en hel del om män och sex så passerade serien Bechdeltestet utan problem (det vill säga, det ska (1) finnas två namngivna kvinnliga karaktärer som (2) pratar med varandra (3) om något annat än män), något som för 90-talets filmer och serier var mer ovanligt än i dag.
Redan i första avsnittet av nya ”And just like that” är det tydligt att serien har ett stort behov av att göra upp med allt som har hänt de senaste tjugo åren: tydligare acceptans av olikheter, nya begrepp som icke-binär och woke, miljömedvetenhet. De har pressat in mångfalden så till den milda grad att man som tittare inte kan bestämma sig för om de ironiserar eller om de är helt luftlandsatta och därmed ny-woke.
I väntan på nästa avsnitt kände jag härom veckan därför ett behov av att återvända till ursprungssäsongerna. Först och främst – de tidiga avsnitten har inte åldrats på ett bra sätt. När man tittar på dem med 2022 års blick är avsnitten fyllda av sexism, utseendefixering, rasism och fördomar. Men det som framför allt slår mig är: Vad har hänt med idealbilden av kvinnan? Den beskrevs på ett helt annorlunda sätt runt millennieskiftet och jag har inte ens märkt hur den förändrats, att andra ideal smugit sig på.
I SATC-världen var frispråkighet, cocktails, kedjerökning och friterad takeout mer regel än undantag. En självständig kvinna hade en karriär, en egen bostad och styrde sitt eget liv. Det är påfallande ofta det skrivits in i manus att huvudpersonerna inte vet vad en kavel är eller hur man snor ihop en tomatsås. Men serien ansågs också vara en backlash när den kom. Även om kvinnorna var självständiga så var de slavar under utseende och ytlighet i förhållande till vad deras mammor slagits för.
Undantaget var karaktären Charlotte. Hon drömde om bröllop och barn och blev ofta hånad av sina vänner för detta. Hon uppfattades som traditionell och lite gammalmodig. När jag ser dagens 30-åriga kvinnor i flöden på Instagram, i dokusåpor eller reportage så ligger många klart närmare Charlotte. Att skylta med hämtpizza eller en hög med disk är otänkbart. De visar i stället upp sina ordnade och välorganiserade liv, delar recept på hälsosamma smoothies och de tränar och mediterar. Det verkar vara högstatus att gifta sig, dekorera tårtor eller sy gardiner, och fenomenet hemmafru börjar komma tillbaka.
Vad kan detta bero på? Vill vi boa när världen brinner? Baka bröd när klimatkrisen står för dörren? Jag kan inte låta bli att känna mig lite deppad efter denna insikt. Inte för att jag på 90-talet tyckte att SATC-kvinnorna levde ett liv som skulle hålla för evigt, men för att jag tror att alla mår bra av oberoendet som exempelvis utbildning och egna drömmar skänker. Som en del av SATC-generationen, och uppfostrad av 40-talister, är jag hopplöst kvar i det självständiga idealet.