Han sitter ensam vid ett bord för två längst in i restaurangen, bordet till höger närmast scenen. ”Ettan” säger vi i personalen eftersom vi oftast placerar ensamma gäster vid just det bordet.
Bakom hans rygg breder matsalen ut sig med alla bord med vita dukar: fyror, femmor, till och med tior och tolvor. Stora sällskap som pratar och skrattar högt med varandra.
Cornelis Vreeswijk vill sitta där, ensam med ryggen mot, kanske för att han senare ska upp på scen och vill hålla distansen till sin publik, kanske för att han inte mår så bra.
Hans bord ingår i min servicestation för kvällen.
”Hej, har du hittat nåt i menyn?”
”Jag tar en ägg- och ansjovismacka och en öl.”
Hans kropp fyller visserligen upp stolen men ansiktet, det är fårat, slitet med kraftigt markerade kindben. Han är 50 år.
”En ägg- och ansjovis till Cornelis!” ropar jag i luckan.
I efterhand har jag läst att han ville slippa spelningen på Statt i Ljusdal, turnéns näst sista före Uppsala. Detta på grund av hälsan, orken och den långa resan från den föregående spelningen i Västervik. Han fick nej.
Jag vill minnas att det gjordes en liveinspelning den kvällen i Ljusdal. Låtar som sedan ingick i skivan ”Medborgare – tack och adjö”, producerad och utgiven postumt av Silas Bäckström år 2007. ”Hönan Agda” i två versioner varav en komprimerad till första och sista visraden. ”Felicia adjö”, ”Polaren Pär på socialen”, och flera.
Jag skulle ljuga om jag skrev att jag kommer ihåg spelningen, förmodligen hade jag fullt upp med gästerna. När jag lyssnar på albumet i dag hör jag ganska tama applåder, inga höga rop eller jubel, minns inte om det var fullsatt ens, men nog var det väl det?
Jag höll noga koll på om han hade ätit upp sin macka, ni vet så där som serveringspersonal gör och som är anledningen till att gäster placerar kniv och gaffel ihop klockan fyra på tallriken.
Tiden gick. Jag sprang ut och in genom svängdörrarna, knappade in mina bongar till kockarna.
Cornelis rörde inte sin smörgås.
Jag serverade flera öl till borden intill, två nya glas vitt till damerna på tvåan.
Både ansjovisen och äggen framför trubaduren med de trasiga skorna stod orörda, besticken på bordet lutade mot tallrikskanten.
”Smakade det inte bra? Du har ju inte ätit något?”
”Äh jag é lite risig i kistan sörru”, svarade han mig på sin slängiga stockholmska.
Två månader senare, i november 1987, avled Cornelis Vreeswijk av levercancer på Södersjukhuset i Stockholm.