För ni vet hur det är. Under semestern är det meningen att vi äntligen ska få möjlighet att slappna av. Sommar och semester är synonymt med frihet. Inga fler inrutade vardagar, inga fler måsten och tider att hålla. Inga krav på att prestera.
Men fixar vi verkligen det? Är vi verkligen kapabla att hantera alla denna frihet?
Första dagen på semestern tar jag en öl med en kompis på en uteservering. Eftersom man är svensk ska man ju göra sånt, ta en öl på en uteservering som är en halv trottoar stor. Han berättar om sin stundande semester, projektet som han har att se fram emot, renovera fönster.
Gammal färg ska skrapas bort, ny färg ska appliceras, det ska kittas, skrapas och fixas. Han har spenderat hela våren med att planera, inhandlat rätt prylar och kollat filmklipp på YouTube.
Jag riktigt ser hur nöjd han är, att ha skaffat sig ett projekt för semestern. Ett sätt att komma förbi den där avgrundsdjupa friheten.
Och du då? undrar han. Vad ska du göra i sommar?
Jag förstår med en gång att han egentligen inte frågar vad jag ska göra i sommar, för mina semesterplaner sträcker sig inte längre än en hängmatta och en trave med böcker.
Febrilt söker jag efter något, vad som helst. Skulle säkert behöva måla om ett fönster eller sju jag också, men är inte riktigt den typen som pallar med tjugo minuters YouTube-klipp med hurtiga unga män som tycker att applicera kitt runt en fönsterruta är lika lätt som att vika ett flygplan av papper.
En lätt känsla av panik infinner sig innan jag får ur mig att jag ska olja altanen.
Besvikelsen går inte att ta miste på. Olja altanen. Min vän förstår precis som jag att det här inte är ett projekt som man kan sträcka ut över en hel semester. Men han är en god vän, så han släpper det.
Vi vill gärna göra sken av att vi ska omfamna semestern, att vi bara ska njuta av friheten och inte göra någonting. Men klarar vi verkligen av det?
I vardagen är vi ständigt omgivna av scheman och begränsningar, av måsten och förpliktelser. Vi hatar dem, gnäller över dem så fort tillfälle ges. Men sedan när semestern infinner sig, och vi verkligen får möjlighet att släppa allt och omfamna den efterlängtade friheten, vad gör vi då?
Jo, då är vi snabba att själva skapa dessa måsten och begränsningar. Finns de inte där så ser vi, eller andra runt omkring oss, till att skapa dem. Vi är liksom vilsna utan vardagens rutnät. Vi måste ha någon som säger åt oss vad vi får, och framför allt vad vi inte får göra.
Fönster ska målas, altaner ska oljas och takpannor ska bytas ut. Och då har vi inte ens närmat oss allt markarbete med gräsmattor som ska klippas, ogräs som ska rensas bort och båtar som ska göras rent och fås ner i vattnet. Man säger till barnen att nu är det sommarlov och att de äntligen får stanna uppe hur länge de vill. Men så närmar sig klockan elva och man undrar lite försiktigt om de inte ska gå och lägga sig snart, för det är ju en dag imorgon också.
Friheten finns där. Den ligger framför oss, som ett fyra veckor långt smörgåsbord. Vi har möjligt att välja precis vad vi vill. Ändå slutar det med att vi sitter där med en torr ostmacka och en kopp kaffe.
Det är sånt som jag brukar fundera på. Som nu till exempel när jag ligger här i min hängmatta och tittar upp i björkkronorna. Jag gör ingenting, bara ligger här och tänker, lyssnar till det sprakande ljudet av färg som torkar och spricker runt husets alla fönsterrutor.