“Jag skulle vilja diskutera vita lögner,” sa en av mina vänner häromdan. “Jag skulle vilja veta om det verkligen finns alldeles oskyldiga lögner?”
Vi diskuterade, vi diskuterade länge och livligt.
Jag kom genast att tänka på filosofen Kant som ansåg att man är skyldig att svara sanningsenligt om någon frågar en om vägen till en person som den har för avsikt att mörda. Men de flesta av oss är nog mer sparsamma med sanningen än som så. Vi uttrycker vår förtjusning över presenter vi inte tycker om och när det gäller mat kan vi säga att den är god fastän den inte är i vår smak. Att göra så brukar sällan vara förknippat med dåligt samvete.
Sen finns det som på engelska kallas to palter och som på svenska väl skulle kunna få heta att paltra, nämligen att säga något som i bokstavlig mening är sant men som icke desto mindre är en undanflykt. En man som då och då brukade besöka sin älskarinna på lunchtimmen hanterade hustruns frågor om vad han ätit till lunch genom att berätta vad som den dagen serverats i arbetsplatsmatsalen. Den som paltrar har troligen mindre dåligt samvete än den som ljuger rakt av.
Det är mer problematiskt att ljuga för sina närstående än för mer avlägsna bekanta: det hade – vill jag påstå – känts mindre besvärligt om den otrogna mannen hade ljugit för sin chef. Och hur är det med barmhärtighetslögnerna? I många kulturer är det vanligt att anhöriga till en döende gör allt för att hon inte ska få veta hur det står till. Priset är att ouppriktigheten skapar ett avstånd: framförallt blir det omöjligt att öppet visa sina känslor och att ta avsked. I värsta fall spelar båda parterna teater: den döende kan mycket väl vara på det klara med läget men få för sig att de anhöriga inte står ut med att veta sanningen.
Jag kommer att tänka på Ingmar Bergmans Enskilda samtal, sista delen i hans trilogi om föräldrarna. Huvudpersonen, den unga prästfrun Anna, som har inlett ett förhållande med en ung teolog, drabbas av skuldkänslor och vänder sig till sin gamla konfirmationspräst för att få råd. Ska hon skilja sig? Ska hon bekänna? Ska hon leva med sin skuld? Prästen säger att lögnen är den största synden och uppmanar henne därför bestämt att tala ut. Men mannen klarar inte att höra sanningen, han kan varken glömma eller förlåta, händelsen blir en katastrof. Det får den gamle biktfadern emellertid aldrig veta. När Anna långt senare besöker honom på dödsbädden frågar han hur det gick och hon vill inte störa hans sinnesfrid utan försäkrar att det gick bra.
Och så har vi – mera trivialt – undanflykterna, de skäl vi kan hitta på för att slippa göra något vi inte har lust med:
Före epostens tid fick bekanta till mig brev från ett utländskt par som de hade träffat ganska flyktigt på en resa som en sommar meddelade att de skulle komma till Finland och gärna ville hälsa på och räknade med att anlända om exakt tre veckor. Mina bekanta var inte trakterade så de skrev tillbaka att de skulle vara bortresta. Lättade glömde de bort hela saken men exakt tre veckor ringde det utländska paret på deras dörr. De hade inte hunnit få brevet. Mina bekanta beslöt sig för att hålla god min och hälsa de ovälkomna gästerna välkomna. När det var dags för uppbrott såg sig värdfolket naturligtvis besvärat tvungna att förklara att det hade varit meningen att de skulle vara bortresta men att de ändrat sina planer.
Sanning kan leda till lögn som i Annas fall men oftare leder lögn till lögn.