Det sägs ibland att vi lever i post-sanningens tidevarv. Uttryck som faktaresistens och alternativa fakta har blivit välkända fenomen. Men frågan är om vi inte slarvar en aning med begreppen. Är sanning verkligen detsamma som fakta?
På en ytnivå kan frågan om sanning verka enkel. Om någon ljuger eller talar sanning om ett sakförhållande är ju en ganska simpel sak att reda ut. Som Aristoteles exakt uttryckt saken: ”Att säga om det som är, att det inte är, eller om det som inte är, att det är, det är falskhet. Men att säga om det som är, att det är, eller om det som inte är, att det inte är, det är sanning.”
Om jag påstår att Carolina Rediviva är beläget i Uppsala är det ett påstående som ganska fort kan verifieras som sant. Att Carolina Rediviva finns i Uppsala är helt enkelt en sanning, att det är beläget i Eslöv är en lögn. Denna syn på sanning, byggd på Aristoteles definition, brukar kallas för korrespondensteorin. Det handlar helt enkelt om att det jag håller för sant faktiskt korresponderar mot ett sakförhållande i den empiriska yttervärlden.
Frågan är dock om denna definition verkligen fångar in hela det vida begrepp som vi kallar sanning. Är inte snarare denna strikta korrespondensversion av sanningen vad vi skulle kalla för fakta? Det är givetvis ett stort problem att denna korrespondensteoretiska och faktamässiga variant av sanning håller på att urholkas. Ett resultat av en, förhoppningsvis inte alltför representativ, relativistisk och hypersubjektiv sanningssyn; en hållning där du har din sanning, jag har min. Men ett nästan lika stort problem som man kan skönja i dagens syn på sanning är att sanningen reduceras till, eller förväxlas med, fakta.
Om vi tittar närmare på Aristoteles definition ser vi att den i själva verket öppnar upp sig mot det oändligt komplicerade. ”Att säga om det som är, att det inte är, eller om det som inte är, att det är…” Javisst, det kan tyckas enkelt. Men vad ”är” egentligen? Där har vi en av filosofins stora frågor, som vi inte kommer att kunna besvara här. Men vi kan ändå slå fast att mycket av det vi skulle säga ”är” existerar på ett helt annat sätt än Carolina Rediviva.
Det mesta som vi håller för sant är sådant som faller långt utanför det faktamässiga. Det är sådant som vi ytterst sätt inte kan veta något om, men som vi ändå skulle tillskriva verkligt vara. De flesta skulle nog med stor säkerhet våga påstå att kärlek är en verklig och högst verksam kraft. Kärleken ”är”, och skulle således kunna falla inom sanningens område. Men du kan inte påvisa den på samma sätt som du kan slå fast fakta. Ändå kan vi tala om sann kärlek.
Vi kan säga att en fiktiv berättelse eller ett stycke musik uttrycker något sant om den mänskliga existensens villkor, trots att den inte innehåller en enda faktauppgift. Det mänskliga livet, och det sanningssökande som ligger inbyggt i det, går kanske inte så mycket ut på att försöka hitta fram till vad som är pålitliga fakta och inte. Det går i ännu högre grad ut på att förhålla sig till allt det vi inte vet. Dessa icke-vetandets domäner befinner sig dock inte bortom sanningen. Det är här de djupaste sanningarna ligger redo för oss att söka. Men dessa sanningar kan vi inte förhålla oss till som vore de fakta. Gjorde vi det skulle vi aldrig finna dem.
Kort sagt, vi måste förhålla oss öppna inför det icke vetbara för att kunna närma oss tillvarons djupaste sanningar.