Det viktigaste Twitterkontot just nu heter @ParisVictims. På det publiceras alla offer från den gångna helgens terrordåd i Paris, ett efter ett.
Här finns Henry Pierre-Antoine, en 36-årig ingenjör och far till två små flickor, turkiskan Elif Dougan, 26 som engagerade sig ideellt i att hjälpa utsatta människor och 39-åriga fotbollsälskaren Matthieu Giroud som lämnar efter sig en treårig pojke och en gravid hustru.
Deras porträtt rullar fram på min skärm, glada, leende, dynamiska personligheter mitt i livet, älskade mammor, pappor, döttrar och söner, vanliga människor som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.
Plötsligt känns inte siffran 129 döda lika svårgreppbar längre. Varje offer får ett ansikte och vidden av all den sorg och saknad de lämnar efter sig blir plötsligt påtaglig.
Så här har människan fungerat i alla tider. När någon som vi har ett ansikte och ett namn på dör drabbar sorgen oss hårt. När hundratals anonyma främlingar dör någonstans långt borta skakar vi bekymrat på huvudet och sedan tänker vi inte så mycket mer på det.
Här har medierna en viktig uppgift att fylla, nämligen att ta ner nyheter på individnivå. Det kan låta paradoxalt, men faktum är att vi behöver fler berörande stories om enskilda människoöden för att förstå vidden av stora våldsdåd eller olyckor.
I flera veckor har vi vant oss vid det leende porträttet på 17-åriga mordoffret Lisa Holm. Mängder av svenskar har lärt känna vem hon var och engagerat sig i arbetet för att få hennes misstänkta baneman dömd.
Det är också en av orsakerna till att hennes öde engagerar betydligt mer än exempelvis de drygt trettio personer som strök med vid självmordsdådet under en torghandel i Nigeria i tisdags. Rent matematiskt borde ju trots allt 30 mordoffer väcka större vrede än ett.
Det krävs ofta en bild på en uppspolad, treårig Alan på en turkisk strand eller en tioårig vietnamesisk flicka vid namn Kim Puch som får sin rygg bränd av napalm, för att opinionen ska vakna på allvar.
På senare tid har allt fler svenska medier publicerat bilder och korta intervjuer med enskilda flyktingar. Det har inte handlat om några ”snyftreportage” utan raka, tydliga presentationer av helt vanliga människor i en mycket ovanlig, pressad situation.
Vi behöver bli ännu bättre på det här, att vid sidan av att redovisa raka nyheter också få läsarna att identifiera sig med dem som de största rubrikerna faktiskt handlar om.
I en tid då vi alla ska sorteras in i identitetspolitiska fack baserat på kön, etnicitet eller sexuell läggning, alternativt buntas ihop av fördomsfulla hatpredikanter, är den här sortens rapportering viktigare än någonsin.