“Vet du vad, i det här jobbet har jag verkligen nytta av mina litteraturstudier.”
Hon som sa så var en före detta student, numera koordinator för de frivilligarbetare som står för en stor del av Finlands Röda kors insatser till förmån för flyktingar.
Jag blev glad förstås för jag är själv övertygad om att skönlitteratur inte bara är skön utan också nyttig men jag svarade ändå med en fråga, nämligen “Hur då?”
“Jo, jag tror att jag bättre än många andra förstår hur viktigt det är att kunna byta perspektiv och så vet jag också att man måste kunna leva med ambivalens.”
Det förekom mig att vara ett alldeles utmärkt svar.
I decennier har jag undervisat läkarstudenter i litteratur - längst och mest givande i Uppsala där jag höll en hel kurs inom de valfria studierna, numera framförallt i Göteborg där jag höst och vår håller ett obligatoriskt tre timmars seminarium på termin tre.
Jag börjar alltid med att referera ett kåseri av den finlandssvenska kåsören Guss Mattsson, en rastlöst verksam herre som egentligen var kemist men också benådad pianist och med tiden dessutom politiker och som dog ung i tuberkulos 1914.
Som många rastlöst verksamma var han livrädd för att drabbas av leda och i ett av sina kåserier skriver han om hur det bästa sättet att undvika detta vore att våra huvuden skulle vara konstruerade som glödlampor så att vi när misshumöret hotade kunde skruva loss dem – här följer en lustfylld beskrivning av hur knopparna skulle börja vackla till när de satt lösare – för att sedan kunna byta huvuden med varandra.
Då skulle vi kunna känna nya tankar i hjärnan och nya plomber i munnen.
Jag brukar påpeka att vad han här talar om egentligen bara är värdet av perspektivbyte, men att han med bilden av glödlampan förnyar vår varseblivning: hade han använt ordet “perspektivbyte” hade vi väl bara gäspat till för det ordet har vi hört så ofta.
Att förnya varseblivningen är, säger jag, en av skönlitteraturens centrala uppgifter och inte sällan sker det just genom bilder.
Men frågan är om inte det allra viktigaste ändå är de där plomberna. Nya tankar i hjärnan kan man få på många olika vis - det räcker att bläddra i en tidning - men om det är något skönlitteraturen är enastående bra på så är det att förmedla en konkret inlevelse i en annan människa som fysisk varelse, som kropp.
Numera är jag långtifrån ensam om att tänka i termer av litteraturens nytta - eller (med ett möjligen mindre krasst ord) användbarhet.
Vid Syddansk universitet i Odense har det gjorts en storsatsning på ett projekt som heter "The Uses of Literature. The Social Dimensions of Literature" som leds av Rita Felski, litteraturvetare från USA.
Under det paraplyt håller man - nu obligatoriska - kurser för vårdpersonal i “narrativ medicin” som går ut på närläsning av litteratur i syfte att få syn på nyanser, på det icke-utsagda, det som står mellan raderna och därmed göra deltagarna mer uppmärksamma, bättre på att lyssna på sina patienter.
Själv tycker jag att Mattsson sa det vackrare. Fast han tänkte fel: skulle vi byta huvuden vore det ju kroppen som skulle överraska oss.
Men för doktorer gör det ju bara bilden mer relevant?