Böcker, böcker, böcker. Jag är så jäkla less på böcker. Jag har förlorat tron på litteraturen. Det grämer och oroar mig. Den enda litteratur jag numera kan tåla är fackböcker. De handlar i varje fall om fakta och lär ut något nytt om vår värld och vår historia. Annat är det med skönlitteraturen som bara bygger upp fiktiva världar genom fantasin. Inbillade historier som folk förväntas sluka med hull och hår. Och betala pengar för.
Hur har jag, en inbiten boknörd, hamnat i denna situation? Hur kan det komma sig att jag börjat hata böcker? Orsaken är helt enkelt alla böcker som skräpar ner borden hemma hos mig i vardagsrummet och som står staplade i högar med kassar på balkongen. Sedan ett och ett halvt år sitter jag i Kulturrådets skönlitterära arbetsgrupp. Vår uppgift är att avgöra vilka av den flod av böcker som förlagen skickar in ska få litteraturstöd. Cirka 45 % av ansökningarna beviljas stöd. För ledamöterna i arbetsgruppen innebär det ett gräsligt läsbeting till varje möte. Så många böcker som ges ut: hur kan det finnas läsare för alla dessa böcker? Hur kan det löna sig att ge ut högar av romaner och någon enstaka diktsamling? Det är en gåta.
En drös böcker att beta av inför nästa möte på Kulturrådet väntar på mig. Jag är så jäkla less på dessa böcker. Det gör mig rädd, eftersom jag är författare. Eller tror mig vara det. Det känns som om jag inte skulle kunna skriva en enda rad till. Det är egentligen ett sjukt behov – detta att skriva. Förr trodde jag att litteraturen uppenbarade verkligheten och visade på en sanning som varken filosofin, vetenskapen eller politiken lyckades göra. Vilken knäpp idé. Litteraturen är en drog och inget annat. Kultur är ett sätt att droga ner sig. Kultur är lönande business för somliga liksom droghandel är lönande business för somliga. Jag vill hoppa av karusellen.
Men kan jag? Min värld består ju av skrivande. Mitt liv definieras av skrivande. Kan jag hoppa av mitt liv? Jag är 70 och en misslyckad författare med ett antal diktsamlingar bakom mig. En jäkla poet! Så patetiskt! Visst vore det skönt att hoppa av skiten. Eller söka psykologisk hjälp mot denna sjuka som heter författande.
Det är bara losers och neurotiker som blir författare. Normalt folk sysslar med något mer handgripligt som trädgårdsarbete, meckande med bilen, matlagning, renovering av huset, lekar i tv, solresor, tango. Jag vill bli en normal svennis men något hindrar mig. Vad är detta något som rycker mig i ärmen och har en sådan stark vilja?
Det är känslan att verkligheten är oerhört platt och tråkig. Vad är gråare än en grå svensk vardag? Jag har svårt att förlika mig med den endimensionella vardagens ekorrhjul med arbete, ätande, tv-tittande, sömn. Något enstaka knull. Leda, leda i det oändliga. Är detta allt? Finns det inte något mer? Skrivandet utgör ett sätt att utforska detta något mer, att genom fantasin lägga en annan dimension till världen. En sjuka, javisst. Men en spännande sjuka som kanske gör oss allra mest friska.
Därför tänker jag inte ge upp skrivandet, även om jag förlorat en del av min tilltro till litteraturen. Från och med nu då jag fyllt 70 tänker jag njuta mer av livet. Bättre sent än aldrig. Och jag fortsätter nog att läsa och skriva. Om inte annat för att dryga ut min magra pension. En fattigpensionär har också rätt till ett glas vin ibland. Skål!