Merete Mazzarella: Romanerna där vi hör de dödas röst

Var finns de döda?

Att de inte finns alls kan vara svårt att acceptera – också för icke-troende.

Varje gång jag förlorat en nära människa har jag först föreställt mig att hon kan komma tillbaka bara jag ger mig till tåls; sedan, när jag börjat acceptera själva frånvaron, har jag känt att hon finns i någon annan dimension, i ett slags mellanrum mellan liv och död, att hon fortfarande kan följa med mina göranden och låtanden. Först mycket gradvis har jag kunnat känna att hon slutgiltigt är utom räckhåll.

Tre romaner jag läst på sistone bekräftar att det är föreställningar jag inte är ensam om och de gör det ur de dödas perspektiv. I Sara Stridsbergs förföriskt vackra, förfärande grymma "Kärlekens Antarktis" reflekterar den styckmördade Kristina över sitt mellanläge: “Man får vänta här tills man får tillstånd att passera. Den sista gång då någon säger vårt namn på jorden får vi respass. Sedan behöver vi inte hänga kvar här längre.”

Ett år före Kärlekens Antarktis –  2017 –  kom amerikanen George Saunders "Lincoln i Bardo". Titelns Lincoln är elvaåriga Willie, högt älskad son till Abraham Lincoln, Bardo är tibetanska dödsbokens skärseld. Härifrån stiger de döda antingen uppåt mot nirvana eller faller ner genom ett kaos av skrämmande drömmar tills de slutligen återföds. Saunders Bardo rymmer mestadels vuxna –  osaliga andar som yvs över gamla framgångar eller ältar gamla oförrätter –  men Willie som dött i tyfus hålls kvar där av den sörjande fadern som ständigt besöker gravkapellet, öppnar kistan och stryker honom över hår och kind. Barnet sträcker ut sina armar mot honom men som död förblir han osynlig och kan trösta. 

Och den tredje romanen?

Det är finländska Laura Lindstedts "Oneiron" som liknar en feministisk replik till Saunders mansdominerade verk men utkom redan 2015. I ett vitt tomrum samlas sju kvinnor, alla offer för patriarkatet men alla från olika länder. Först är de avvaktande eller öppet grälsjuka men snart svetsas de samman till en global motsvarighet till sjuttiotalets kvinnogrupper. Den mest intellektuella av dem är bekant både med Tibetanska dödsboken och andeskådaren Swedenborg som hon förklarar: “den som är död blir först kvar i sin yttre människa /—-“Det är exakt samma tillstånd som i de levandes värld, hon kan alltså inte veta om hon är död. /—-/ “Nästa steg i döendet är att gå in i sin invärtes människa. Den döda människan blir då sina egna tankar och sin egen vilja och kroppen upphör att vara en belastning. Och det är inte ens längre möjligt att förställa sig.”

Laura Lindstedts kvinnor blir kvitt sina kroppar när de tar varandra i hand och i kör uttalar ordet “Oneiron” och därmed är de redo för nästa steg. I terapi kan man ju bearbeta trauman genom att återvända till dem, därför får de sju återvända till sin död. Och de gör det tillsammans: de ser en våldtas och mördas, en slå huvudet mot ett metrotåg, en berusad och begravd i snö. Där sjuttiotalsfeminismens systerskap handlade om att befrias genom att dela liv befrias Oneiron-kvinnorna genom att dela död.

Vad lär vi oss av de döda?

Att de behöver få komma vidare, att de inte får binda sig vid minnen av det jordiska, att de levande inte får binda dem med sin sorg.

Men:

I Oneiron är det ingen av kvinnorna som längtar tillbaka. Frågan blir om man ska tycka att det är tragiskt att de lämnar det jordiska med lättnad eller att de representerar ett slags absolut kvinnofrigörelse?