Jag tittar på det redan virala klippet från presskonferensen där Liberalernas Martin Melin lägger fram sanningen om de gängkriminellas klädstil.
”Alla som går runt med Gucci-kopiakepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Gucci-kopiakepsar.”
Jag tänker att nyckelorden här är ”Alla är inte”, och ”men många”. Jag återkommer till dessa.
Det handlar alltså om visitationszoner. Eller om man vill använda den förskönande omskrivningen, säkerhetszoner. Det är ett förslag från regeringen där man vill utvidga de befogenheter som polisen redan har för att söka efter vapen på människor eller i fordon. Tanken är att det ska vara ett viktigt redskap för polisen i kampen mot den organiserade brottsligheten.
Jag läser om regeringens förslag och jag tänker på den före detta amerikanska presidenten Richard Nixon. På 70-talet utropade han ett krig mot drogerna. Detta ledde till en lagstiftning där polisen gavs samma frihet att söka igenom misstänkta fordon och personer. Tanken var då att man skulle få bort drogerna från gatan och nå in till den organiserade brottsligheten som låg bakom allt. Nu, drygt femtio år senare, är problemen med droger större än någonsin i USA. Den enda effekt denna lagstiftning fick, var att klasskillnaderna ökade, rasismen växte sig starkare och fängelserna blev överfulla.
Det kanske inte är rätt att dra en parallell med USA. Men det är inte heller rätt, att som regeringen, jämföra Sverige med Danmark.
I Danmark är gängen större och tydligare. Även om det är svårt finns det en möjlighet till dialog. Den saknas helt i Sverige. Här är gängen mindre och det är inte lika tydligt vem som tillhör vem. Våldshandlingarna är spontana och handlar mer om personliga uppgörelser mellan enskilda individer.
Införandet av säkerhetszoner riskerar att förstöra dialogen mellan rättsväsende och ungdomar. Den riskerar också att öka känslan av utanförskap vilket i sin tur stärker banden till de kriminella grupperingarna.
Tillbaka till Martin Melin, citatet om Gucci-kopiakepsar och nyckelorden, ”Alla är inte, men många”.
Det låter lite tunt, eller hur? Det låter som ganska mycket kan gå fel. Enligt Melin bär poliser på en alldeles speciell förmåga att se vem av alla de som bär en Gucci-kopiekeps som är kriminell och vem som inte är det. Men exakt hur detta går till får vi inget svar på.
I mina öron låter också detta lite väl tunt. Ungefär som ett barn som försöker slingra sig ur ett läxförhör, ”jag vet svaret, men det är lite svårt att förklara.”
Men okej, jag är villig att köpa att poliser med gedigen erfarenhet bär på en annan blick, när det gäller livet på gatan, än oss andra. Jag tvivlar inte heller på att polisen gör ett bra jobb. Men i slutändan är vi alla bara människor, och människor begår misstag.
I regeringsformen, som utgör en viktig del av Sveriges grundlag, skyddas medborgarna mot godtyckliga ingripanden. Var och en av oss har dessutom rätt till respekt för sitt privat och familjeliv samt hem.
Jag tänkte att vi gör ett litet experiment, du och jag.
Plocka fram en vågskål. Placera nyckelorden, ”Alla är inte, men många …”, i den ena skålen. Sedan tar du regeringsformen som inkluderar skyddet mot godtyckliga ingripanden och placerar i den andra skålen.
Har du gjort det nu?
Bra.
För då ser man ganska tydligt hur den ena skålen väger väldigt mycket mer än den andra.
Fredrik Hardenborg är författare och konstnär, bosatt i Uppsala.