När jag sitter och läser genusvetaren och författaren Yvonne Hirdmans senaste bok ”Vad bör göras?” dyker det upp en rad funderingar, ja frågor, i mitt huvud. Boken är en inbjudande liten sak med mjuk pärm, många bildexempel och den välkomnande underrubriken ”Jämställdhet och politik under femtio år”. Men när mina ögon tar sig igenom sidorna så dyker den där tanken upp, den som ofta finns där när jag läser böcker och texter kopplade till genusvetenskap och feminism: det är så mycket jag inte förstår! Så många meningar, stycken och begrepp som jag fastnar vid för att de rymmer så mycket information. En del av mina frågetecken kan jag lösa genom att leta längst bak i huvudet där fragment av kurslitteratursläsningen ligger. Men annat får jag helt enkelt låta passera. Så ska man ju så klart inte säga om en ”lättsam” bok i ett ämne som man själv dessutom har en hel del högskolepoäng i, men så är det i vart fall.
Jag är med i en Facebookgrupp för oss som är intresserade av genusmedvetet föräldraskap. Här diskuteras allt som har med relationen till våra barn att göra utifrån den gemensamma grundsynen att flickor och pojkar inte ska särbehandlas. Vad gör man när barnen på förskolan retas för att sonen har en tröja med en prinsessa på? Hur hanterar man far- och morföräldrar som envisas med att kommentera flickebarnets utseende och gossebarnets tuffhetsgrad? Hur gör man för att inte låsa fast sina barn i en könsroll som de själva ännu inte har kunnat ta ställning till? Det är en bra grupp och ett lyckat initiativ som föder mängder av intressanta diskussioner och råd.
Men det är också en av alla de feministiska grupper som predikar för de redan frälsta. Gruppen är för likasinnade, vilket jag förvisso förstår och sympatiserar med eftersom det handlar om barn och privatliv. Problemet är att den allmänna diskussionen om genus, feminism och jämställdhet blir en allt mer segregerad sådan. Glappet mellan dem med stort intresse och förkunskap inom det akademiska forskningsområdet och dem som tycker att jämställdhetsdiskussion ”gått för långt” i och med ordet ”hen”, ökar. Ett annat exempel på en grupp där kommentarer som ”Ödsla ingen energi på dem som inte förstår” inte är ovanliga är Instagramkontot ”Kvinnohat”. Det bjuder på stundtals lysande inslag från den feministiska sidan men ifrågasättande eller ogillande kommentarer är sällan särskilt välkomna. Och här är det samma sak igen: jag hänger knappt med när kommentarstrådarnas långa inlägg smattrar loss om cispersoner*, rasifiering** och argument kring varför/varför inte det kan vara en idé att kalla sina barn för snippbarn/snoppbarn istället för dotter/son. Och om jag, som har studerat och intresserat mig för ämnet i åratal, inte förstår så kanske det inte är så konstigt att så många andra inte gör det heller?
Kärnan i motsättningarna mellan jämställdhetsivrare och dess motståndare finns i den isärhållningsprincip som den feministiska retoriken använder sig av: nämligen att den, genom att rikta sig till dem som redan är insatta, även utesluter dem som inte är det. Frågor om jämställdhet, feminism och genus har vi inte råd att tappa bort bara för att dess förespråkare inte ”orkar ödsla energi” på dem som inte redan är insatta. Är det inte tvärtom där krutet ska läggas? Borde inte lättlästa, övergripande och introducerande böcker om Sveriges utveckling (eller brist där av) inom jämställdhetspolitik vara regeln och inte undantaget? Kanske är svaret på Yvonne Hirdmans fråga ”Vad bör göras?” helt enkelt: slösa mer med energin på dem som inte förstår.
*en person vars biologiska kön är detsamma som könsidentiteten; motsatsen till en transperson.
** sociala konstruktioner av ras; en rasifierad person tillskrivs stereotypa karaktärsdrag baserat på utseende som kopplas till föreställningar om ras