Häromveckan skrev författaren Lotta Lundberg en vass och uppmärksammad artikel i Svenska Dagbladet. Texten handlade om det sekulära Sveriges religiösa analfabetism och tog som utgångspunkt det svala intresse svenska medier visat påven Franciskus stundande Sverigebesök i samband med högtidlighållandet av reformationen. Egentligen en världsnyhet, menade Lundberg (SvD 1/2).
Lundbergs text bar onekligen på stora poänger. Sverige är fortfarande ett land där okunskapen om religion är stor. Ibland himmelsskriande stor. Samtidigt kan det vara på sin plats att nyansera bilden en aning. För något har faktiskt hänt de senaste åren. Det har blivit enklare att tala om religiösa frågor och religionen börjar så smått återerövra sin naturliga plats i offentligheten.
Numera talar man ogärna om vår tid som sekulär, utan snarare som postsekulär. Sekulariseringsteorin, det vill säga föreställningen att modernitetens utbredning skulle innebära religionens markanta tillbakagång, kanske till och med dess död, har helt enkelt visat sig vara falsk. Religionen hänger envist kvar.
En av grundpelarna i det sekulära tänkandet har varit att religionen ska förpassas till den privata sfären. Men religion handlar alltid i någon mån om gemenskap, om det gemensamma, om de grundläggande värderingar som ofrånkomligen kommer att påverka hur den religiösa gruppen förhåller sig till och agerar i samhället. Religion kan med andra ord omöjligt vara en strikt privatsak. I Sverige har dock sekulariseringen främst inneburit just en privatisering av det andliga livet. ”Inget folk i världen är så privatreligiöst som vi”, skrev Lotta Lundberg i sin artikel. Det stämmer säkert, men håller som sagt på att förändras. Det börjar bli allt vanligare att utpräglat religiösa röster får höras även i det offentliga samtalet.
Ett aktuellt exempel på detta är teologen Joel Halldorfs nyutkomna bok ”Kyrkan på torget. Offentlig teologi i en postsekulär tid”, där författaren samlat tio års texter publicerade i allt från den kristna dagstidningen Dagen till Expressens kultursida. Det är texter där det kristna perspektivet dynamiskt och levande får samtala med kultur- och samhällsfrågor. Det är den typen av öppna samtal som måste bli en självklarhet i vårt alltmer mångkulturella land. Ett land där alltfler människor inte kan skriva under på den verklighetsfrånvända dogmen att religion är något man endast får viska om i hemmets privata vrå.
Nej, religionen måste ut i offentligheten. Det är där den hör hemma.