Visserligen började Lars Norén som poet, men det är för dramatiken som han geniförklarats redan under sin levnad. Själv beskrev han sitt skrivande tidigt som "en termometer i tidens röv". En programförklaring så god som någon.
Alla de uppsättningar som jag sett av hans pjäser har sugit till ur djupet av existensen, från en amatörteateruppsättning av "Modet att döda" till föreställningar på professionella teatrar. Dramatikerns såriga och texttunga repliker och ett stoff fyllt av relationsmörker, övergivenhet och sorg engagerar på båda sidor om scenrampen.
Norénpjäserna har känts tunga och såriga i stunden, men efter en sådan infinner sig ofta en känsla av renhet och lättnad, det som de gamla grekerna kallade katharsis. Riktigt så illa som pjäsens människor har vi i alla fall inte i gemen. I texternas mörker finns också en svart komik som gör att vi står ut, finner möjlighet att växa. Rollfigurerna kämpar med livslögner, de gör så gott de kan men maskerna faller och de står där, blottade i all ofullkomlighet.
Flera av Noréns pjäser är variationer på samma tema, den dysfunktionella familjen. Och även om det aldrig förekommit någon urna med en mammas aska på en spiselhäll har en sådan ändå blivit en symbol för en typisk Norénpjäs. Föräldrarnas påverkan lever med rollfigurerna, vare sig de är där eller inte. Men pjäsens människor försöker formulera sig. Och så länge vi vill förstå varandra så finns det hopp för oss.
Första Norénpjäsen jag såg var Unga Klaras "En fruktansvärd lycka" 1981, en pratig, nervig och musikaliskt elegant uppsättning. Lars Norén presenterades för Uppsalapubliken första gången 1984 då Christian Tomner regisserade "Underjordens leende" på Uppsala stadsteater.
Ett starkt ensemblespel av bland andra Anita Dahl, Anki Lidén och Viveca Dahlén imponerade på både publik och kritiker. Föreställningen fick också kritik för det sexualiserade språkbruket. Men regissören försvarade den i en intervju med orden "teatern får aldrig bli rumsren". Och så särdeles censurerade har varken repliker eller ämnen varit i Noréns dramatik.
Sedan dess har hans pjäser spelats i Uppsala åtskilliga gånger, liksom i resten av världen. De har lyst starkt genom tv-rutan också. "Personkrets 3:1" 1998 med all misär bland människor på samhällets botten och dess drastiska vändningar i replikerna är en av milstolparna i svensk tv-dramatik.
En annan sorts återkomst för Norén på Uppsala stadsteater var Dennis Magnussons uppsättning av "7:3 Återbesöket" 2009, som handlade om Lars Noréns teaterprojekt på Tidaholmsanstalten tio år tidigare. Med några interner ville han iscensätta en pjäs med nynazism och kriminalvård som tema. Projektet gick rejält snett, med morden i Malexander som följd. Kulturdebattens vågor svallade. Kan konst verkligen förändra människor och vilket uppdrag ska teatern egentligen ha? Det upphöjda geniet hade förvandlats till kontroversiell och blev delvis utfryst. Men det var bara tillfälligt. Fler pjäser följde om borgerlighet, klass och utanförskap, liksom hans tegelstenstjocka och detaljrika dagböcker.
Så sent som 2018 var Uppsala stadsteater en av flera teatrar bakom världspremiären av hans "Episod" där några människor i olika skeden i livet går på en lägenhetsvisning. Parrelationens olika stadier fick en genomlysning liksom den tid vi lever i. Dramatikern och författaren Lars Norén lever vidare i vårt minne som tidens hyperrealistiska temperaturmätare.