Geniförklarade filmmakaren Jon Hughes skrev manus till "Pretty in pink" från 1986, där 1980-talsikonen Molly Ringwald spelade huvudrollen.
Två pojkar i tioårsåldern sparkar boll i närheten av de fallna träden och jag känner mig som en gammal tant som tänker: Njut barn, njut medan ni kan. Snart ska de gräva och påla och Seminarieparken kommer aldrig mer att vara sig lik.
Den amerikanska komikern John Hodgman har sagt att nostalgi är en giftig impuls som i bästa fall leder till dålig konst och i värsta fall till terror och förödelse. Jag brukar hålla med om det men nu vet jag inte. Nu önskar jag att de hade förvarnat mig innan de sågade ner träden så att jag åtminstone kunde få njuta av dem lite till medan de fanns.
I slutet av maj fyller jag år och kommer i vanlig ordning att bli äldre än jag någonsin varit och nu när jag faktiskt är så pass gammal att ålderdomen inte längre känns som en abstrakt idé undrar jag om inte nostalgi är en naturlig del av åldrandet. Jag har i och för sig fortfarande inte alla mina bästa dagar bakom mig men förutsatt att jag blir högst nittio har jag faktiskt levt upp halva min tid här på jorden. Det betyder att jag för varje nytt år kommer att ha mer liv i det förflutna än i framtiden. Och då är det kanske naturligt att blicka tillbaka och tänka att det nog ändå var bättre förr.
När jag tänker på mitt liv ligger denna bättre tid före 1991, året då kriget i mitt forna hemland Jugoslavien bröt ut. Då min pappa fortfarande levde, då jag och mina kompisar frossade i amerikansk populärkultur och då mitt största bekymmer var att killen som jag var kär i inte riktigt visste att jag fanns.
I ett försök att fånga detta förflutna ser jag den gamla amerikanska high school-filmen "Pretty in pink" av den ikoniska manusförfattaren John Hughes. Först myser jag åt de utflippade frisyrerna och kläderna men rätt snabbt börjar ett obehag sprida sig. Den fattiga Andie, spelad av Molly Ringwald, är förälskad i den ouppnåeliga rika Blane, samtidigt som hennes irriterande kompis, nörden Duckie, är olyckligt kär i henne. Som i sagan om Askungen får hon drömprinsen, alltså den rika killen. Det är bara det att drömprinsen är ett svin som behandlar henne som skit. I ursprungsversionen av filmen var det tänkt att hon skulle bli tillsammans med Duckie på slutet vilket hade varit mer sympatiskt om det inte hade varit så att Duckie är en gränslös typ som tränger sig på henne trots att hon tydligt visar att hon inte är intresserad.
Den påträngande nörden som tar på kvinnor mot deras vilja och den rika ”drömprinsen” som behandlar kvinnor som objekt återkommer även i en senare film av Hughes, "Sixteen candles", som jag i min jakt på den gamla goda tiden också ser. Sextonåriga Sam, även hon spelad av Ringwald, är kär i den ouppnåeliga Jake, medan den gränslösa nörden Ted försöker tvinga sig på henne trots att hon upprepade gånger avvisar honom. Ändå ger hon Ted sina trosor, av tacksamhet för att han berättat att Jake gillar henne (!), trosor som Ted senare ger till Jake i utbyte mot Jakes fulla utslagna flickvän (!!). Sagan slutar med att Sam får Jake och de lever lyckliga i alla sina dagar.
Det som var tänkt att bli en mysig stund lämnar mig med ett starkt obehag. Notera att Hughes blev hyllad och att hans filmer har präglat en hel generation. Hur? Hur kunde vi gå med på att bli matade med sådant gift? Jag tar tillbaks allt. Det var inte bättre förr. De som säger det har förträngt sin ungdom.
Alma Kirlic är scenpoet och författare bosatt i Uppsala.