Jag arbetade i många år med debatt- och samhällsprogrammen i radions P1. En gång i början av 2000-talet föreslog min nu bortgångne kollega Kjell Albin Abrahamson att vi på ett seminarium borde diskutera programledarnas roll ur ett speciellt perspektiv: varför ansågs det som närmast självklart att programledarens främsta uppgift bör vara att betona och blottlägga skillnader och motsättningar mellan gästerna runt mikrofonerna?
Kjell Albin menade att emellanåt kunde väl uppdraget istället vara det rakt motsatta: att fokusera på vad som eventuellt förenar och inte på vad som skiljer? I vissa lägen kan det vara viktigt att påpeka för publiken att trots motsättningar och buller och bång kring en viss sakfråga, så är kanske likheterna mellan de inblandade djupast sett större än skillnaderna. Hur förbereder man en sån debatt? En påläst programledare kunde väl nån gång – som omväxling – ha som ambition att två antagonister lämnar studion mer sams än när de klev in i den.
Förslaget buades ut. Förklaringen är enkel. Kjell Albins tanke kolliderar med en av den moderna aktualitets- och åsiktsjournalistikens bärande idéer: att det är konflikterna som vitaliserar politiken och det offentliga samtalet och driver samhället framåt. Att tydliggöra detta är en journalistisk dygd.
I årtionden har den synen bildat mönster i Sverige, liksom i stora delar av västvärlden. Och än populärare har föreställningen blivit genom de sociala mediernas grepp om sinnena. Facebook, twitter, youtube, instagram har blivit kraftfulla redskap i jakten på publicistiska konfrontationer, genom korta budskap och oneliners, lustigheter, hån och gliringar om sånt man ogillar.
Polariseringen är den mediala livsluften. Det tillspetsade är det kittlande.
I pessimistiska stunder tror jag att den här utvecklingen leder oss alla åt helvete. Och ur den samling citat jag samlat på mig under läsningen av historisk litteratur kan jag plocka många som pekar på att det är just så här som fiendskaper byggs och med tiden leder till krigiskt våld mellan människor. Jag väljer ett exempel från Schleswig 1848. Här levde både tysk- och danskspråkig befolkning ihop innan två krig på kort tid ledde till att provinsen slutligt 1864 gick förlorad för Danmark och inkorporerades i vad som blev Tyska riket. Spetshandlaren Jens Wulff i Flensburg skrev i sin dagbok:Tysk och dansk levde förr så fredligt med varandra, men nu står dessa olikanationaliteter som fiender i samma land, vilket sannerligen inte är folkets fel, utandessa osaliga talares och skribenters, som har upprört och förvildat dansk och tysk.
Låt vara att inget krig står för dörren idag i Sverige, men en besläktad oro över medier och politiker som i skön omfamning förvildar och upprör sticker fram också hos oss. Diskussionerna om #metoo och Svenska Akademien och fake news och den väldiga fokuseringen på Sverigedemokraterna har bidragit till att samtalsklimatet totalt blivit fränare.
I valrörelsen spiller inläggen på facebook och youtube över till olika mer eller mindre anständiga nyhetssajter, och vi vänjer oss vid en diskussion som fylls med beskyllningar och överdrifter om varandra, med avsiktliga missförstånd och vantolkningar av motparternas avsikter. Gräl och provokationer serveras som journalistisk snabbmat. Lättuggat, men ensidigt och på sikt skadligt för tillståndet i nationen.
Det som gör polariseringen som metod så farlig är den socialpsykologiska dynamik ”som driver in människor i åsiktsgemenskaper som sedan förstärks löpande så att åsikterna blir allt mer konforma och extrema”, har journalistveteranen Ann-Marie Åsheden påpekat i en artikel på DN-Debatt och varnat medierna för att de ”leker med elden”. Under rubriken ”I detta val dör idén om den svenska enigheten” har Expressens politiske kommentator Torbjörn Nilsson förfärats över det som sker.
Självklart måste det finnas polemik och partistrider i en demokrati, men han hänvisar till hur långt det gått i Trumps USA och hur fixeringen hos oss kring framförallt Sverigedemokraterna vispar upp häftiga opinioner som rimligen påverkar regeringsbildningen efter valet, på ett eller annat vis. ”En tredjedel av väljarna stöder [enligt opinionsmätningarna] partier som ingen av de övriga partiledarna kan tänka sig att sitta i regering med”, påpekar Nilsson. Sverige är ett disharmoniskt land.
Det hade inte varit så dumt om Kjell Albins tanke inför det där seminariet för drygt femton år sen vunnit lite gehör.