När utformningen av Musikhjälpen spånades fram någon gång under andra hälften av 00-talet måste det ha varit många på Sveriges Radio och SVT som skruvade på sig i sina stolar. Att sända radio och tv live i en hel vecka är en idé som bara en person med lite för mycket kreativitet kan komma på, anser nog de flesta.
Själv tycker jag att personen som kläckte denna megalomaniska idé borde få någon form av pris. Formatet är genialiskt. När den första upplagan av Musikhjälpen sändes för sju år sedan gick formatet hem hos publiken direkt. Så även hos skribenten till denna krönika som under Musikhjälpen 2008 sprang till en tv eller radio så fort jag fick en ledig stund. Och jag ska vara ärlig. Jag springer fortfarande till tv:n under den här veckan varje år.
Programmet engagerar allt fler människor varje gång. Produktionen har blivit större, gästerna har blivit allt bättre och mer och mer pengar har skänkts till programmets olika teman.
I veckan har jag, för UNT:s räkning, rapporterat om händelserna kring Musikhjälpen. Jag har fått se hur produktionen är uppbyggd, jag har intervjuat gäster, jag har druckit kaffe med Ola Salo vid bordet bredvid. Starstruck? Nej, inte jag.
Men vad jag framför allt har fått uppleva är den gemenskap och fina stämning som skapas när Musikhjälpen upplevs på nära håll. I onsdags morse var Stora Torget fullt av människor trots två plusgrader, snålblåst och piskande regnstänk. Någon omfamnade en vän för att bidra med lite värme, en annan virade halsduken ett extra varv kring halsen. Och viktigast av allt: kön till luckan där den som vill kan skänka pengar för att bidra till att stoppa HIV ringlade sig lång.
Att Musikhjälpen arrangeras i Uppsala i år är stort. Personligen anser jag att staden borde tacka produktionen för att de har valt att arrangera årets absolut bästa vecka just här.