”De kommer hit med konstiga traditioner och maträtter och högtider. De kommer hit med sitt obegripliga språk och sin främmande religion.”
Folk över hela jorden har troligen reagerat med skepsis mot främlingar i alla tider, för folk har förflyttat sig i alla tider. Men en främling är ju ingen främling för alltid. Människor interagerar med varandra. Människor integrerar varandra.
Somligt av det som till en början var konstigt och främmande införlivas i det egna och blir en självklar del av traditionen.
Annat klingar av eftersom de nyanlända börjar tala den nya platsens språk och delta i dess traditioner. Det är en växelverkan. Ibland sker det fredligt och naturligt. Ibland i konfrontation och med tvång.
Påsken är ett utmärkt exempel på växelverkande integration. Den judiska påsken, pesach, firas för att Israels folk, enligt den bibliska berättelsen, med Guds hjälp befriades från slaveriet i Egypten. Att kristna firar påsk beror på att Jesus var jude och firade pesach och råkade bli avrättad samma helg.
I pesach är lammet en kärnsymbol eftersom det var genom att märka dörrposterna med lammblod som Israels barn, enligt bibeln, skyddades när Jahve gick genom Egypten och dödade alla förstfödda. Påsklammet är alltså ursprungligen ett judiskt fenomen.
I den kristna påskens symbolvärld är Jesus offerlammet som genom sin död och uppståndelse öppnar vägen till evigt liv.
Lammets blod skyddar från döden – det finns tydliga beröringspunkter mellan den judiska och kristna påsken.
Judar i Sverige firar pesach, kristna i Sverige firar påsk. Ingendera högtiden är inhemsk. Sverige blev ett kristet land.
Pesach känns för de flesta svenskar som en exotisk högtid lika väl som Eid al-fitr eller det kinesiska nyåret, medan den kristna påsken upplevs som ursvensk för att den har firats av så gott som alla i många århundraden nu.
Men kristendomen startade i Mellanöstern och har spritt sig därifrån, bland annat till vårt avlägsna hörn av världen. Det är en invandrad religion.
Det svenska ordet ”påsk” härrör från det hebreiska ordet pesach, som kommer av verbet ”passera förbi” eller ”skona”, alltså det som Jahve gjorde den där mytomspunna natten.
Men på engelska kallas den kristna påsken Easter, ett ord som inte har någonting med vare sig kristendom eller judendom att göra.
I England fick den kristna påsken namn efter den gammalbrittiska vårhögtid som firades innan kristendomen gjorde sitt intåg (eller intrång). Den handlade om den ungdomliga gudinnan Eostre/Ostara, som får livet att återvända, jorden att grönska och djuren att para sig efter vintervilan. Ägg är givetvis den perfekta symbolen för nytt liv.
De förkristna religionerna på våra breddgrader var polyteistiska och följde årstiderna.
Olika årstider frambringades och präglades av olika gudar och gudinnor. Och varje gudom förknippades med olika djur. Eostre hade haren som följeslagare.
Haren och äggen – känns det igen?
Den kristna uppståndelsehögtiden kunde ganska lätt placeras sida vid sida med Eostres högtid. Men kristendomen var inte så mycket för sida vid sida på den tiden. Den inhemska religionen tvingades undan och England blev ett kristet land. Men vårhögtiden har fortfarande sitt namn efter den livliga gudinnan.
Folk rör på sig hit och dit och tar sina traditioner med sig dit de kommer och möter nya traditioner där. Det är beklagligt att det ofta blir en kamp, ett antingen–eller av det som lika gärna skulle kunna vara mångfald, sida vid sida och fredlig integration.