Pappa dog i januari 1993. Han var en av de första som föll offer när Kroatien attackerade min hemstad. Det nationalistiska partiet HDZ drömde om ett stor-Kroatien och där fick vi vars släkter en gång för länge sedan konverterat till islam inte plats. Vad vi själva trodde på spelade ingen roll. Våra förfäders synder skulle vi nu stå till svars för.
Den där ödesdigra dagen i januari 1993 gick min pappa upp till berget Glavica tillsammans med en grupp för att försöka trycka tillbaka de kroatiska styrkorna som attackerat staden. Gruppen delade på sig och gick åt olika håll. Vad som hände sedan är det ingen som riktigt vet. Men vad som är klart är att min pappa aldrig återvände från missionen. Han var spårlöst försvunnen och striderna gjorde det omöjligt för de andra att leta efter honom. I staden började rykten florera. Hade han gått över till den andra sidan?
Medan detta hände tillbringade min mamma, mina syskon och jag våra dagar på en flyktingförläggning utanför Märsta. Vi hade hört att det pågick strider i vår stad. Att pappa var borta visste vi inte. Vi rörde oss i ovisshetens dvala och spelade kort med våra nya bekanta från andra otursförföljda världsdelar och förenades i ett outtalat hopp om att allt kanske skulle bli bra. Ändå. Trots allt.
I mars flyttade vi till Karlstad och då fick vi ett telefonsamtal. Min moster ringde via radioamatörerna och berättade att pappa var död. Han hade blivit träffad av en granat. Han låg död på berget hela vintern medan striderna pågick. Under en vapenvila i mars gick någon upp dit och hittade honom. Och de som spekulerat kring hans lojalitet skämdes och upphöjde honom till hjälte. Jag var femton år gammal, ett barn. De vuxna tröstade mig, eller om det var sig själva, med att min pappa gett sitt liv för en god sak.
Nu när jag är exakt lika gammal som han var när han dog bryter ett nytt krig i Europa ut. Ett krig som känns obehagligt nära även för trygga Sverige. Plötsligt ser jag svenskar fantisera kring vad de själva skulle göra om kriget skulle komma hit. Vissa säger med stolthet att de skulle kunna dö för Sverige. Andra säger med en lika självgod stolthet att det är korkat att dö för något så meningslöst som en nationalstat. Och jag tänker att de inte fattar någonting.
Dagen då kriget är ett faktum finns det inget som heter fri vilja. När vår stad hamnade under attack hade pappa och de andra männen som var kvar inget annat val än att försöka försvara den. Vad skulle de göra annars? Valet stod mellan att slåss och riskera att dö eller att låta bli att slåss och gå en säker död till mötes.
Ett tredje alternativ skulle vara att fly men det alternativet fanns inte. Att följa med oss till Sverige var en omöjlighet för pappa. De hade aldrig släppt honom över gränsen. Dessutom hade en flykt gjort honom till desertör och då hade det aldrig gått att komma tillbaka. Tanken var att vi skulle komma tillbaka. Pappa trodde att kriget skulle bli kort. Och när freden kom skulle vi återförenas och fortsätta leva det enda liv som vi kände till. I Gornji Vakuf. I vårt hus. Som vi alltid gjort.
Men så dog han. Han gav inte sitt liv för en god sak. Han gav inte sitt liv för någon nationalstat. Han gav inte sitt liv alls. Det togs ifrån honom. Hans liv togs ifrån honom och det var inte hans val.
Alma Kirlic är scenpoet och författare bosatt i Uppsala.