Alla kanske inte vågade läsa Jonathan Safran Foers ”Äta djur” när den kom 2017. För då skulle man kanske inte längre njuta av varmkorven…? 2020 är dock boken än mer aktuell. Här citeras WHO: ”Världen kan stå inför en ny pandemi. Alla länder kommer då att påverkas. Sjukdomen kommer att gripa vitt omkring sig. Tillgången till läkemedel kommer att vara otillräcklig. Många dödsfall kommer att inträffa. Det ekonomiska och samhälleliga sönderfallet kommer att bli betydande.”
Safran Foer själv ser varningssignalerna i amerikanska grisfabriker, vilka smärtsamt gestaltas under rubriken ”Den nya sadismen”. Upp till 70 procent av grisarna har luftvägsinfektioner när de skickas till slakt. Det har hänt att varenda gris i en hel delstat varit infekterad av dödliga nya virus som uppstått bland tättpackade, stressade, sjuka djur i gravt ohälsosam miljö. Virus som i allt högre grad smittar människor.
Att president Trump pekar ut nya corona som ett ”utländskt virus” blir ironiskt. (Vore ett inhemskt alltså bättre?)
Fler vittnesmål om ohygglig pina i djurfabriker blir droppar som tär på stenen. Nyss led vi med aktivisten Norun Haugen i den norska tv-dokumentären ”Grisarnas hemliga liv”, och nu med veterinären Lina Gustafsson i boken ”Rapport från ett slakteri” (recenserad i lördagens UNT).
Människans förhållande till andra djur skärps även till följd av klimatkrisen. Skogsskövling och bränder blir framför allt djurens helvete.
Filosofer har länge argumenterat för att jämlikhet måste inkludera fler arter än människan. Australiern Peter Singer, berömd för boken ”Djurens befrielse” (1975), argumenterar mot speciesism eller artism, diskriminering av individer på grund av arttillhörighet. Amerikanen Tom Regan, satte in djurrättsrörelsen i samma moraliska mall som kampen för kvinnors rättigheter och kallade den ”abolitionism” – samma term som användes för att avskaffa slaveriet runt 1800. Slutsatsen blir slopande av försöksdjur, kommersiell djurhållning och jakt. Svensken Ingmar Persson menar att antropocentrismen (människan = alltings centrum) är lika ohållbar som rasismen.
Att alla arters individer skulle vara jämlika ställer vårt tankesystem på huvudet. Men frågan är inte ny. I förordet till ett texturval ur ”Moralia” av filosofen Plutarchos (cirka 45-125 e. Kr.) – ”Djurens rätt och vegetarism” – skriver forskaren Sven-Tage Teodorsson: ”Grekerna levde från äldsta tid och genom hela antiken huvudsakligen på vegetabilisk kost.” Det berodde delvis på en intensiv etisk debatt om djurens intelligens och rättigheter. Enligt Aristoteles saknar djuren intelligens, enligt stoikerna tankeförmåga och känslor. Andra filosofer citerar Plutarchos djurrättstexter när de argumenteter för djurens intelligens – och vegetarism.
Djurrättsdebatten återuppstod under renässansen. Plutarchos blev de Montaignes förebild i kampen för en djurskyddslagstiftning. Descartes tog upp den stoiska tråden: djur kan inte tänka – och därmed inte känna. Plågsamma djurförsök är alltså inget problem.
I dag vet vi att djur kan tänka och känna. Samtidigt återstår enorma utmaningar för människors inbördes jämlikhet.
Men – hur äter vi etiskt? Lokalt naturbeteskött eller vegansk biff av soja från skövlad regnskog?