Högerextreme politikern Rasmus Paludan anländer i bil för att hålla sin sammankomst i närheten av Turkiets ambassad.
Yttrandefriheten är viktig och ska få finnas. Ingen kan säga åt mig vad jag ska eller inte får skriva i mina litterära verk.
I våras bevittnade vi flertalet koranbränningar och reaktionerna på dem runt om i landet. I Sverige gör lagstiftningen det möjligt för Paludan att begå hets mot folkgrupp i ett uppenbart provokativt syfte. I Turkiet är yttrandefriheten begränsad och riktar du exempelvis hård kritik mot staten kan det innebära en omtumlande livsförändring.
Senaste tidens fokus har legat på Sveriges Natoansökan och det eventuella obefogade kaos som uppstått till följd av dockan utanför riksdagshuset. Ett sätt att använda sig av yttrandefriheten på för att få fram en viktig poäng. Sen kom Paludan in i bilden.
Igen.
Det är nästan skrattretande att bevittna hur detta virat in sig i en slags hårdknut som inte går att lätta på. Hade han tänkt igenom jippot i detalj? Det paradoxala här är att vi som riktar kritik mot koranbränningen ses som hycklare då vi tyckte dockan var en bra idé. Det sätter även mig personligen i en svår situation, i min roll som författare, kurd och förespråkare för yttrandefrihet.
Att Paludan bränner en helig bok utanför Turkiets ambassad gör det inte lättare för varken kurder, Natoansökan eller omvärldens bild av Sverige. Om något gynnar det Turkiet i och med att deras ilska gentemot gärningen får medhåll från muslimer världen över.
Var hamnar vi då?
Strålkastarna riktas bort från Erdogan, hans nästintill orimliga krav på Sverige och hans sätt att utöva makt. Sverige blir syndabock för koranbränningen, Erdogan får ett nytt klädesplagg i form av en offerkofta och Paludan har än en gång lyckats rubba ordningen.
Han varken utövar satir eller något i konstform i en kontext. Det han gör göds av att provocera, skapa reaktioner och rikta hat mot en hel religion. En person som han har ingen plats i det offentliga, men det är allmänhetens ilska som göder honom – och håller honom kvar. Vi borde minnas hur en utfrysning i lågstadiet kunde se ut och implementera det på denne man, som jag fått nog av att nämna vid namn. På så sätt kanske hans tid i det mediala rummet tynar bort.
Men bevisligen är det svårt då varje löpsedel tapetseras av hans ansikte och jag spenderar en vardagkväll på att skriva en krönika om det.