Ut med det gamla, in med det nya, det skulle ju bli ett underbart år. Men med de nya restriktionerna förstår jag den verkliga betydelsen av oxveckor. Nog känner man sig som en sliten dragoxe när man släpar sig genom dagarna och försöker hålla hoppet om en ljusare framtid vid liv.
Tillvaron känns tung men jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Alla människor måste lära sig att leva med livets nycker. Det som skiljer oss åt är hur vi hanterar det. August Strindberg, som för övrigt föddes under oxveckorna, hanterade förlusten av vårdnaden om sina barn och bristen på kontroll över sin ekonomi genom att vägra acceptera det vetenskapliga begreppet grundämne och försöka tillverka guld från järnsulfat och ammoniak. Något guld fick han inte men kanske en känsla av hopp om framtiden.
När motståndet mot covidvaccinet började växa undrade jag på vilken sida August Strindberg hade stått om han hade levt i dag. Med tanke på att han älskade att gå emot konsensus ligger det nära till hands att tro att han skulle ha varit vaccinmotståndare. Men jag är ganska säker på att han, motvalls som han var, skulle få avsmak för vaccinmotståndarnas förkärlek för konspirationsteorier och avsky deras fallenhet för grupptänkande. Han var dessutom en övertygad fredsivrare och skulle med all sannolikhet inte tåla närvaron av högerextremister i vaccinmotståndarnas demonstrationståg.
Vaccinmotståndarna å sin sida påstår att de slåss för frihet. På sätt och vis kan jag förstå dem. Vem gillar att släpa sig som en dragoxe genom livet? Det är inte bara dramatiska skeenden som pandemier som begränsar oss. Också vardagen är full av små kompromisser som äter sig in i vår frihet. Tänk på alla gånger som du har laddat ner en ny programvara. Hur ofta läser du igenom användarvillkoren innan du klickar på acceptera? Själv har jag aldrig gjort det. Inte bara för att det är tradigt utan också för att det inte skulle göra någon skillnad. Vad skulle hända om jag vägrade acceptera villkoren för datorns operativsystem? Ja, då skulle jag tvingas leva i digitalt utanförskap. Det skulle gå men mitt liv skulle bli riktigt besvärligt. Inte skulle det bli några krönikor heller. Säg den redaktion som skulle ta emot maskinskrivna texter skickade per brev.
Ibland föreställer jag mig att det finns en person som en gång på nittiotalet vägrade acceptera användarvillkoren och i dag sitter i en skog någonstans, ensam och avskärmad från allt. Att delta i samhället innebär att inte hänga upp sig för mycket på exakt alla tillfällen då man tvingas ge upp delar av sin frihet. Den som vill hävda sin maximala frihet i alla situationer kommer förr eller senare att hamna utanför den mänskliga gemenskapen.
Å andra sidan kan personen i skogen ha en poäng. Kanske tackar vi ja till användarvillkor för lättvindigt? Och kanske låter vi läkemedelsföretagen komma undan med tvivelaktigt beteende i vår iver att vara vettiga? Det kan finnas något sunt i impulsen att vara motvalls. Varje sammanhang mår bra av att då och då bli ifrågasatt. Jag antar att den stora utmaningen är att veta när det är rätt att strida mot konsensus. Och hur. Själv går jag gärna mot strömmen om det bygger på fakta och leder till ett rättvisare samhälle för alla. Vaccinmotstånd och alkemi gör det inte.
Alma Kirlic är författare och scenpoet bosatt i Uppsala.