Jag kan fortfarande känna skräcken som vred om i bröstet på mig när den skrällande högtalarrösten tystnade. Det var i ett klassrum i Los Angeles och rektorn hade under dagens sista lektion just meddelat att ingen, under några som helst omständigheter, fick lämna klassrummen. Istället skulle vi låsa och barrikadera dörrarna, hålla oss borta från fönstren och göra som vår lärare sa. Alla förstod direkt vad detta betydde. Vi vände desperat blickarna mot vår stackars lärare i hopp om något lugnande. Men den vanligtvis så skojfriske Mr Craven hade blivit blek. Alltför medveten om vad detta kunde betyda för oss alla. Någon började gråta, en låste in sig på toa, en annan sjönk ihop över bänken.
Skolskjutningar har skildrats i mängder av amerikanska filmer och tv-serier. Det är inte så konstigt med tanke på att skottlossning på amerikanska skolor är idag så vanligt att det ibland bara blir en notis. När Malin Persson Giolitos roman ”Störst av allt” avhandlade ämnet 2016 kändes det fortfarande avlägset och lätt att hålla ifrån sig.
Men efter det senaste dryga årets fyra skolattacker i Sverige har detta minne gjort sig påmint. Den upplevelse som då var som tagen just ur en film är nu – drygt 30 år senare – ett möjligt hot även i Sverige. Idag övar förskolor på hur de ska göra när skjutningar sker i närområdet. Det tas fram riktlinjer och utbildning för hur skolpersonal ska agera vid attacker, och övervakningskameror sätts upp i skolkorridorer. Allt grundar sig på verkliga hot – inte överdrivna scenarier.
Att gå på high school i Los Angeles i slutet av 80-talet betydde gängkrig, knarkhandel, campuspoliser och med detta en starkt kontrollerad och begränsad tonårsvardag. Där vi nu satt tysta på golvet under de höga fönstren tänkte jag på min familj hemma i Sverige, glad att de inte visste vilken situation jag befann mig i. Och jag kände plötsligt en sådan stark längtan till min trygga svenska gymnasieskola. Till friheten jag åtnjöt som tonåring i Sverige.
Det blev ingen attack på vår skola den där gången även om hotet visade sig ha varit verkligt. Efter två skräckfyllda timmar släpptes vi gråtande ut till våra oroligt väntande anhöriga. Där och då kunde jag nog inte föreställa mig att den beredskap som så tydligt fanns på min amerikanska high school en dag skulle komma att behövas på mina egna barns skolor.