Det har legat mens i luften ett bra tag nu. Det är musikaler på temat, konstnärer som använder blodet som motiv och såklart boken som renderade Bokmässans längsta köbildning – Clara Henrys ”Ja jag har mens, hurså?”. Det senaste tillskottet står SVT:s Barnkanalen för när man i sann ”Snoppen och snippan”-anda hyllar mensen i den svängiga ”Menslåten”.
”Mens, mens – hipp hurra för mens! Kroppen funkar som den ska. Och det är ju jättebra – hurra!”, sjunger barnprogramledaren Alex Hermansson i musikvideon samtidigt som dansande tamponger doppar sig i ett glas fyllt med röd vätska.
Mens är ett av flera stigman kring kvinnokroppen som vi fortfarande dras med. Att prata om mens normaliserar den och normalisering är precis vad vi behöver för att förändra vår konstruerade bild av Kvinnan – hur hon förväntas se ut, vara och fungera.
Ändå är det långt ifrån alla som uppskattar hur mensen färgar det mediala utrymmet. Under rubriken ”Vad är det som är så intressant med mens?” (SvD, 7/10) skrev krönikören Margit Richert ”Att bryta tabut kring det månatliga blodet är fullkomligt luxuöst i sin meningslöshet”. Underförstått: det finns viktigare saker för feministerna att prata om.
Expressens kulturchef Karin Olsson var inne på samma linje när hon skrev om ”mensfällan” som potentiell backlash och som får kvinnor att fortsatt fokusera på sina kroppar istället för verkligt viktiga saker. Som kvantfysik (Expressen, 4/10). Olsson ”orkar snart inte se en enda tjej till som pratar offentligt om sin kropp”.
Men det problematiska ligger inte i att vi pratar kropp, som Richert och Olsson tycks mena. När illustratören Anna Åhlund tecknar 365 olika snippor i den nyutkomna pärlan ”En snippa om dagen” (Kartago) så är det inte för att hålla fast vid en förlegad kroppsfokusering, utan för att utmana den genom bilder vi inte är vana vid att se.
Besatthet av kvinnors kroppar är onekligen ett problem. Men att kritisera kroppsnormer och diskutera undangömda ämnen som mens, klimakteriet, endometrios och förlossningsskador är ingen feministisk backlash. Tvärtom innebär detta ett erkännande av kvinnokroppen som helhet, med funktioner och brister. Kritiken i sig blir ett kvitto på varför ämnena måste lyftas om och om igen. Som Anna Åhlund formulerar det i sitt förord: ”Att bilder av snippor väcker alla möjliga sorters reaktioner säger något om hur skev världen är. En dag kommer det inte att vara så konstigt. Till dess kommer jag att fortsätta rita snippor, helst en snippa om dagen”.