Att ”se vad som sker i det som synes ske” – så beskrev Erik Gustaf Geijer historikerns uppgift. Vilket naturligtvis bara blir svårare när man försöker se vad som synes ske redan här och nu.
Mycket klokt har sagts om utfallet av söndagens val till EU-parlamentet. Det mest uppenbara är de stora framgångarna för olika nationalistiska och extremhöger-rörelser, från ungerska Jobbik och grekiska Gyllene Gryning med tydligt nazistiska inslag, till frihjulande populister med rasistiska inslag som brittiska Ukip. Den största chocken var ändå att tyske Udo Voigt, representant för det öppet nazistiska NDP, nu sänds till Bryssel. Samme man uttrycker sin beundran för Hitler och lät sig 2011 avporträtteras på motorcykel under den mer än dubbeltydiga devisen ”Gas geben!” (gasa på).
En tysk nazist i EU-parlamentet. Det borde kanske vara tillräckliga argument för den som vill påstå att EU:s dagar som fredsprojekt är räknade. Särskilt då han får sällskap av franska Front National, som tydligen fick fler och inte färre röster då grundaren Marie Le Pen i ett valtal framförde förhoppningen att så många afrikaner som möjligt dör i ebola. Påminnelser om gaskammare och förhoppningar att människor dör i fruktansvärda sjukdomar ger röster i EU-parlamentet.
Sedan var det det där med Geijers försåtliga fråga. Vad är det som sker i det som synes ske?
På ytan förefaller mycket i dagens Europa te sig som en ren repris av det tjugo- och trettiotal som ledde upp till andra världskriget. Halvfärdiga välfärdsstater som urholkas av storbankernas härjningar och av korruption – och en vrede och marginalisering som pressar ut människor i högerextremism. Det är den ena bilden, som man ser med ena ögat.
Sedan är det den andra bilden, oförenlig med den första. Ty i andra länder som plågats av ekonomiska kriser finns inte alls lika tydliga spår av högerpopulism och fascism. Irlands ekonomi föll ihop på samma vis som andra krisländers – här finns inget fascistparti alls. Och de högerextrema rörelserna i de forna öststaterna i EU fick marginella tillskott av röster – med undantaget Ungern. Bilden är inte alls entydig. Det är den inte heller i EU:s gränstrakter: rika Norge, utanför EU, präglas av en högerpopulistisk politik med FrP i regeringen. I ett annat grannland, det krisande Ukraina, gick fascistpartierna mot storförlust i det presidentval som hölls samtidigt med EU-valet.
Vad är det då som sker? Vi vet att valdeltagandet i EU-valet nästan överallt ligger under det till de nationella valen, och att man ägnar sig åt mer ”proteströstande”. Politiken i länder som Österrike och Tyskland har präglats av oheliga allianser mellan konservativa och socialdemokrater, och i länder som Frankrike och Storbritannien är det svårt att se skillnad på den politik som bedrivs av sossar eller höger. Det som verkar förena de länder där högerextremismen frodas är en politik som präglas av en jakt om mittenväljarna, där inga tydliga, fullt ut demokratiska alternativ finns. Röstar du på sossar får du nyliberaler eller konservativa. Och tvärtom. Vid sidan av antihumanismen och hatpropagandan – som är verklig, tvivla inte på det - finns samtidigt en önskan om tydliga, demokratiska alternativ och öppet redovisade idéer om vilket samhälle vi ska leva i. Utmaningen är denna: kan inte svenska och andra politiker sluta mumla om vem som står mest i mitten kommer vi att få se fler som Udo även i de nationella parlamenten.