Det är med en känsla av ”intet nytt under solen” som jag läser George Orwells essäer från 1930- och 40-talen, som nyligen kommit i urval på svenska. Här finns nämligen så oerhört mycket som känns igen från vår tids debatt. Orwells recension av Jean-Paul Sartres bok om antisemitism är en svidande kritik av det som vi idag kallar för identitetspolitik. I essän ”Litteratur och Leviatan” diskuteras den så omtalade åsiktskorridoren. Texten om Salvador Dalís självbiografi skulle kunna vara ett inlägg i debatten om kulturmannen.
Mest intressant att läsa är dock essäerna som berör Orwells favoritämne, som också är temat för de berömda skönlitterära verken ”1984” och ”Djurfarmen”, nämligen totalitarismen och dess själsdödande konsekvenser. Att ett totalitärt samhälle innebär litteraturens och den fria tankens död kan tyckas självklart, få har dock beskrivit mekanismerna lika glasklart som Orwell. Men Orwell är i sina essäer inte endast intresserad av hur litteraturen förintas av totalitarismen, utan också av hur författaren bör förhålla sig till politiken överlag.
Litteraturen bör inte vara rädd för att befatta sig med det politiska, menar Orwell. Men litteraturen får aldrig gå politikens ärenden. Författaren har, precis som samtliga medborgare, närmast ett slags skyldighet att engagera sig i det politiska. Men aldrig som författare. Som sådan ska den skrivande förhålla sig fri, ja närmast motvalls i förhållande till den politik som hon som medborgare kan tänkas rösta på och stödja.
Denna hållning grundar sig på en väldigt realistisk syn på politiken i sig. Orwell var själv övertygad demokratisk socialist, men led verkligen inte av någon övertro på politikens möjligheter. I en essä från 1948 skriver Orwell om den barnsliga men envisa tron på att varje politiskt val står mellan gott och ont. Men, skriver Orwell, ”inom politiken kan man aldrig göra mer än att bestämma vilken av två onda ting som är det minst onda”.
Även här tycker jag mig höra Orwell tala rakt in i vår egen tid. För är det inte på sätt och vis en naiv tro på politikens möjlighet att göra entydigt gott som vi sett raserad de senaste åren? Är inte en vice statsminister, skamsen till tårar av sitt eget beslut, den perfekta bilden av politikens begränsade förmåga att göra det goda? Kanske är detta dock ett nödvändigt uppvaknande; insikten att politiken i första hand är ett verktyg, inte ett ändamål, att det inte endast är politiken, utan framförallt en djupare reflektion kring vilka värden vi vill bygga vårt samhälle på, som kan lösa de problem vi står inför. Ty det är inte politiken som ska forma våra värderingar, då hamnar vi snart i en orwellsk dystopi. Det är kulturen och värderingarna som ska forma politiken.
I Sverige har vi dock länge, på gott och ont, haft en väldigt stark tilltro till staten och politiken. När den europeiska verkligheten för några år sedan kom till Sverige, i form av utblottade människor utanför våra matvarubutiker, frågade sig de flesta ”varför gör politikerna ingenting?”, inte ”vad kan jag själv göra för denna medmänniska som lider?”. Men med flyktingkatastrofen tycks något ha hänt. Civilsamhället har tagit ett fantastiskt ansvar. Det är verkligen ett sundhetstecken. Ty vi behöver försonas med det faktum att staten inte kan lösa alla våra problem, samt att vi står inför utmaningar alldeles för stora för att endast låta politiken ta hand om dem.