Språkspalt
En av mina bästa vänner Agnes jobbar som kyrkvaktmästare och höll på att placera ut ljus i kyrkan när en man kom fram till henne och delade med sig av hela sin livssituation. Agnes förstod inte alls varför han berättade allt detta för henne. Tills hon insåg att hon just den dagen valt att ta på sig en grön polotröja och ett silverhalsband. En klädsel som, med en dos vilja, kan misstas för den diakoner bär.
– Han berättade verkligen om allt, bad om pengar och var helt galen, säger Agnes när hon berättar om händelsen när vi är ett gäng som är ute och dricker öl.
– Man är väl inte galen för att man ber om pengar om man behöver det, säger en kille i sällskapet som är några år äldre.
Såklart inte. Det tyckte inte Agnes heller. Hennes sätt att beskriva mannen var snarare ett sätt att påtala hur komisk situationen var.
Samma typ av missförstånd har flera gånger uppstått mellan mig och min pappa. Just epitetet "galen" har jag exempelvis använt för att beskriva en kvinna vi båda känner. Pappa svarade då att hon väl inte är galen men däremot väldigt rolig, vilket var vad jag menade. Både jag och pappa tycker alltså att den här kvinnan är en festlig typ, men uttrycker det på olika sätt.
Andra gånger pappa har reagerat på mitt ordval var när jag "fick panik" över att lasagneplattorna var slut i affären och när jag hävdade att det blev "kaosartat" då en kursare var sjuk när vår grupp skulle hålla i en redovisning.
Hittills har beskrivningen "stor i orden" inte varit något jag identifierat mig med. Men sättet som jag och Agnes uttrycker oss på får mig att tänka att det kanske är vi som är störst i orden. Något av en ironisk insikt eftersom tjejer i min ålder ofta är väl medvetna om vilken makt språket kan ha. Jag själv har till exempel sedan tonåren rört mig i diverse feministiska sammanhang där det förts kritiska språkdiskussioner och där det inte varit ovanligt att "man" bytts ut mot "en". Mot bakgrund av detta är det också paradoxalt att jag beskriver kvinnor som just "galna" eftersom 1800-talets hysteridiagnoser inte direkt var feministiska.
Hur som helst blir det inga missförstånd när jag och Agnes pratar med varandra. Jag berättar för henne om den här språkspalten och tar upp killen på krogen som missförstod henne. Hon svarar med att säga att "han ju var helt tokig" och jag förstår att hon inte menar något illa, utan bara att han inte tänkte precis som vi.