Sexarbetaren Anora (Mikey Madison) gifter sig med oligarksonen Vanya (Mark Eydelshteyn) i "Anora".
Sedan 2008 har jag och två kompisar varje år haft en sammanfattning av hur året varit och vid vår sammanfattning av 2024 störde det mig att jag inte kunde komma på vilken som varit årets film för mig.
Fast jag vet att jag sett massa film under 2024 som jag tyckt var jättebra så kunde jag inte komma på någon som verkligen knockat mig. Eller som uppenbart kändes som årets bästa film såsom mästerliga far- och-dotter-dramat “Aftersun” med Paul Mescal kändes 2023 och som briljanta metoo-uppgörelsen “Promising young woman” var 2021.
Bara några dagar in på året såg jag dock Sean Bakers “Anora” och kände att okej, nu vet jag i alla fall vilken som kommer vara den bästa film jag sett 2025 (även om filmen egentligen kom 2024). För likt “Aftersun” och “Promising young woman” är “Anora” en film som får en att känna att man lite blivit en annan människa efter att man sett den.
Och jag verkar inte vara ensam om att känna så då filmen under helgens Oscarsgala tilldelades fem Academy Awards för bästa film, regi, klippning, originalmanus och kvinnliga huvudroll.
“Anora” handlar om 23-åriga Anora som försörjer sig som strippa i Brooklyn och möter den rika oligarksonen Ivan som tycker att de ska gifta sig så att han slipper åka tillbaka till Ryssland. När paret gör slag i sak får de dock Ivans arga familj med hejdukar efter sig vilket sätter deras relation på prov.
Efter att jag sett “Anora” blev jag så besatt av den att jag började följa filmens konto på Instagram. Via det hittade jag dock någonting som verkligen störde mig – nämligen sättet som Mikey Madison pratade om filmen i intervjuer.
I filmen är det nämligen centralt att Anora måste underordna sig sina kunder och Ivan då hon är fattig och beroende av att de ska vilja ligga med henne. När hon jobbar har hon ett så fruktansvärt falskt leende som aldrig når ögonen.
Och jag upplever att hela filmen handlar om att Anora i själva verket inte är så glad eller tuff som hon verkar utan ledsen och att det krävs att hon möter en ovanligt öppenhjärtad person för att hon ska våga visa det.
När vi sedan väl får se andra sidor av henne är det en sådan befrielse. Men så när jag ser Mikey Madison prata om filmen som sig själv i verkligheten – till exempel i Jimmy Kimmel Live och i hennes Oscarstal – så är plötsligt det där falska leendet där igen.
Medan de andra – nästan alla manliga – skådespelarna i “Anora” verkar avslappnade och skojfriska i sina intervjuer så chockas jag av hur serviceminded Mikey återigen känns.
Det verkar som att hon gör sin röst ljusare, hon skrattar artigt åt Jimmy Kimmels tråkiga skämt, hennes Oscarstal består bara av att hon tackar andra och jag känner som tittare att jag inte får någon aning om vem hon egentligen är privat.
"Det här är en dröm som blir verklighet", sade Mikey Madison när hon tog emot sin Oscar.
Men fast synen är läskig tänker jag att den också sätter fingret på varför “Anora” är en så bra film: för att den så tydligt visar hur det är att leva som kvinna i ett patriarkat.
I ett samhälle där män äger cirka 1 104 biljoner mer än kvinnor globalt, där 76,7 procent av de som sitter i regering världen över är män och där 66 procent av de som får talande roller i film är män känner du som kvinna nämligen lätt en press på att vara behaglig, anpassningsbar och förminska dig själv.
Och då 95 procent av män men bara 65 procent av kvinnor nästan alltid får orgasm vid sex i en parrelation och kvinnor globalt lägger minst två och en halv gånger så mycket tid som män på obetald hushålls- och omsorgsarbete riskerar du som kvinna att bli van vid att ta mer ansvar men få mindre njutning i dina relationer med män.
Det fina med “Anora” är dock att filmen också visar oss en man som ser Anora, förstår allt detta och som förmedlar att allt hon känner är okej. På så vis säger filmen att det finns hopp, att alla män(niskor) inte är likadana och att en annan värld är möjlig. Och det fick i alla fall mig att tänka helt nya tankar om mitt liv när jag lämnade biosalongen.
Så kanske behöver vi helt enkelt fler filmer som “Anora” för att kvinnor i framtiden ska slippa känna att de bara måste tacka andra när de just vunnit en Oscar för att de bättre är någon annan lyckats gestalta kvinnlig desperation?