Att bli förĂ€ldrar beskriver mĂ„nga mĂ€nniskor som den lyckligaste stunden i livet. Eller nĂ€r de fĂ„r nytt jobb, dĂ„ Ă€r de lyckorusiga. Eller nĂ€r de Ă€r pĂ„ semester. âLycka!â skriver de till Instagrambilden av en immig drink, och Ă€r sĂ„ satans lyckliga.
Veckorna efter att jag hade fĂ„tt mitt första barn var jag livrĂ€dd. Jag drabbades nĂ€mligen av en kĂ€nsla av att jag skulle dö varje gĂ„ng jag höll pĂ„ att somna, ni vet i det dĂ€r rycket som vi bĂ€r med oss frĂ„n vi var apor och sov i trĂ€d. Behovet av kontroll och vetskapen om att jag helt enkelt inte kunde dö ifrĂ„n mitt barn gjorde att jag blandade ihop sömnen med ett för evigt utslocknande av hjĂ€rnan. Jag skulle inte beskriva min tillvaro som nybliven mor som lycklig. Men samtidigt â nu elva Ă„r senare Ă€r minnet av de dĂ€r sömnlösa nĂ€tterna sĂ„ sprĂ€ngfyllt av nostalgi att hjĂ€rnan spelar "Yesterday" som ett soundtrack.
Men det behöver inte bara handla om sÄ livsomvÀlvande saker som barnafödslar. Jag har heller nog aldrig varit riktigt lycklig under en semesterresa. Bara retroaktivt nÀr jag tittar pÄ bilderna. För dÄ minns jag det loppiga hotellet som shabby chict och den bedagade restaurangen som vintage och ungarnas och mina konflikter som utvecklande.
Nu lÄter det som att jag Àr en olycklig typ. Men sanningen Àr den motsatta. Om vi förnekar den rena lyckan, om vi slÄr fast att den inte existerar, dÄ kan inte heller dess motsats finnas. Lifehack: jag Àr aldrig olycklig.
Finland har i fyra Är i rad utsetts till vÀrldens lyckligaste land enligt World happiness report som görs pÄ uppdrag av FN. Det Àr mÄnga som höjt pÄ ögonbrynen Ät detta faktum. De mÄste ha vÀnt tabellen upp och ner dÀr pÄ mÀtinstitutet? Finland Àr ju ett land av mörker och sjÀlvmord.
Strax efter tonÄren vistades jag ofta i Finland. Och jag minns sÀrskilt en kvÀll pÄ en pizzeria utanför Esbo vid Ringtrean, den stora motorvÀgen som binder samman alla infartsleder till Helsingfors. KehÀkeidas hette stÀllet, det vill sÀga Ringoasen. Lokalen var inte större Àn ett vardagsrum och pÄ vÀggen hÀngde en inrökt Àlgtrofé. Utanför fönstren var det becksvart sÄnÀr som pÄ det blÄaktiga ljuset frÄn gatlyktorna som kastade ett ödsligt sken över den tjocka snön. LÄngtradarna drog fram pÄ motorvÀgen som fartyg med gula lanternor. DÀrinne var tangomusiken sÄ hög att det inte gick att prata, man kunde bara dricka och hÄlla kÀft. De dansande paren var svettblanka och hade grova vinterskor. SmÀltvattnet gjorde golvet fuktigt. Ja, det var som en film av KaurismÀki. Och sÄ fruktansvÀrt vackert och vemodigt. Jag tror ju som sagt inte pÄ ren lycka och inte heller pÄ olycka, sÄ de begreppen lÀmnar jag dÀrhÀn. Förhöjd livskÀnsla och kanske till och med epifani beskriver kvÀllen pÄ KehÀkeidas bÀttre.
En av förklaringarna till finlÀndarnas lycka ska vara att de Àr utrustade med god anpassningsförmÄga, de kan hantera svÄrigheter i livet utan att deras grundlycka pÄverkas. De Àger sÄlunda en unik förmÄga att hÀrbÀrgera allt som Àr motstridigt och ambivalent i livet, och har med andra ord knÀckt koden för hur man ska stÄ ut med att vara mÀnniska.
Men ingenstans hittar jag nÄgot uttalat om finlÀndarnas vÀlsignade kÀnsla för melankoli och det bitterljuva. För om det finns nÄgot som ska kallas lycka sÄ Àr det just det den bestÄr av.