Att bli föräldrar beskriver många människor som den lyckligaste stunden i livet. Eller när de får nytt jobb, då är de lyckorusiga. Eller när de är på semester. ”Lycka!” skriver de till Instagrambilden av en immig drink, och är så satans lyckliga.
Veckorna efter att jag hade fått mitt första barn var jag livrädd. Jag drabbades nämligen av en känsla av att jag skulle dö varje gång jag höll på att somna, ni vet i det där rycket som vi bär med oss från vi var apor och sov i träd. Behovet av kontroll och vetskapen om att jag helt enkelt inte kunde dö ifrån mitt barn gjorde att jag blandade ihop sömnen med ett för evigt utslocknande av hjärnan. Jag skulle inte beskriva min tillvaro som nybliven mor som lycklig. Men samtidigt – nu elva år senare är minnet av de där sömnlösa nätterna så sprängfyllt av nostalgi att hjärnan spelar "Yesterday" som ett soundtrack.
Men det behöver inte bara handla om så livsomvälvande saker som barnafödslar. Jag har heller nog aldrig varit riktigt lycklig under en semesterresa. Bara retroaktivt när jag tittar på bilderna. För då minns jag det loppiga hotellet som shabby chict och den bedagade restaurangen som vintage och ungarnas och mina konflikter som utvecklande.
Nu låter det som att jag är en olycklig typ. Men sanningen är den motsatta. Om vi förnekar den rena lyckan, om vi slår fast att den inte existerar, då kan inte heller dess motsats finnas. Lifehack: jag är aldrig olycklig.
Finland har i fyra år i rad utsetts till världens lyckligaste land enligt World happiness report som görs på uppdrag av FN. Det är många som höjt på ögonbrynen åt detta faktum. De måste ha vänt tabellen upp och ner där på mätinstitutet? Finland är ju ett land av mörker och självmord.
Strax efter tonåren vistades jag ofta i Finland. Och jag minns särskilt en kväll på en pizzeria utanför Esbo vid Ringtrean, den stora motorvägen som binder samman alla infartsleder till Helsingfors. Kehäkeidas hette stället, det vill säga Ringoasen. Lokalen var inte större än ett vardagsrum och på väggen hängde en inrökt älgtrofé. Utanför fönstren var det becksvart sånär som på det blåaktiga ljuset från gatlyktorna som kastade ett ödsligt sken över den tjocka snön. Långtradarna drog fram på motorvägen som fartyg med gula lanternor. Därinne var tangomusiken så hög att det inte gick att prata, man kunde bara dricka och hålla käft. De dansande paren var svettblanka och hade grova vinterskor. Smältvattnet gjorde golvet fuktigt. Ja, det var som en film av Kaurismäki. Och så fruktansvärt vackert och vemodigt. Jag tror ju som sagt inte på ren lycka och inte heller på olycka, så de begreppen lämnar jag därhän. Förhöjd livskänsla och kanske till och med epifani beskriver kvällen på Kehäkeidas bättre.
En av förklaringarna till finländarnas lycka ska vara att de är utrustade med god anpassningsförmåga, de kan hantera svårigheter i livet utan att deras grundlycka påverkas. De äger sålunda en unik förmåga att härbärgera allt som är motstridigt och ambivalent i livet, och har med andra ord knäckt koden för hur man ska stå ut med att vara människa.
Men ingenstans hittar jag något uttalat om finländarnas välsignade känsla för melankoli och det bitterljuva. För om det finns något som ska kallas lycka så är det just det den består av.