Om lyckan existerar sÄ finns den i Finland

Att befinna sig i nuet sĂ€gs vara nyckeln till lycka. Det ska mediteras och livsnjutas och carpe diemas. Men vet ni – vi Ă€r lurade. Den enda sanna lyckan ligger i backspegeln, bakom nostalgins förlĂ„tande filter.

I Finland har man knÀckt koden för hur man ska stÄ ut med att vara mÀnniska. Tur att fÀrjorna har börjat gÄ över viken igen, vi har lite att lÀra.

I Finland har man knÀckt koden för hur man ska stÄ ut med att vara mÀnniska. Tur att fÀrjorna har börjat gÄ över viken igen, vi har lite att lÀra.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Krönika2021-07-18 14:01
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Att bli förĂ€ldrar beskriver mĂ„nga mĂ€nniskor som den lyckligaste stunden i livet. Eller nĂ€r de fĂ„r nytt jobb, dĂ„ Ă€r de lyckorusiga. Eller nĂ€r de Ă€r pĂ„ semester. ”Lycka!” skriver de till Instagrambilden av en immig drink, och Ă€r sĂ„ satans lyckliga. 

Veckorna efter att jag hade fĂ„tt mitt första barn var jag livrĂ€dd. Jag drabbades nĂ€mligen av en kĂ€nsla av att jag skulle dö varje gĂ„ng jag höll pĂ„ att somna, ni vet i det dĂ€r rycket som vi bĂ€r med oss frĂ„n vi var apor och sov i trĂ€d. Behovet av kontroll och vetskapen om att jag helt enkelt inte kunde dö ifrĂ„n mitt barn gjorde att jag blandade ihop sömnen med ett för evigt utslocknande av hjĂ€rnan. Jag skulle inte beskriva min tillvaro som nybliven mor som lycklig. Men samtidigt – nu elva Ă„r senare Ă€r minnet av de dĂ€r sömnlösa nĂ€tterna sĂ„ sprĂ€ngfyllt av nostalgi att hjĂ€rnan spelar "Yesterday" som ett soundtrack. 

Men det behöver inte bara handla om sĂ„ livsomvĂ€lvande saker som barnafödslar. Jag har heller nog aldrig varit riktigt lycklig under en semesterresa. Bara retroaktivt nĂ€r jag tittar pĂ„ bilderna. För dĂ„ minns jag det loppiga hotellet som shabby chict och den bedagade restaurangen som vintage och ungarnas och mina konflikter som utvecklande. 

Nu lĂ„ter det som att jag Ă€r en olycklig typ. Men sanningen Ă€r den motsatta. Om vi förnekar den rena lyckan, om vi slĂ„r fast att den inte existerar, dĂ„ kan inte heller dess motsats finnas. Lifehack: jag Ă€r aldrig olycklig. 

Finland har i fyra Ă„r i rad utsetts till vĂ€rldens lyckligaste land enligt World happiness report som görs pĂ„ uppdrag av FN. Det Ă€r mĂ„nga som höjt pĂ„ ögonbrynen Ă„t detta faktum. De mĂ„ste ha vĂ€nt tabellen upp och ner dĂ€r pĂ„ mĂ€tinstitutet? Finland Ă€r ju ett land av mörker och sjĂ€lvmord. 

Strax efter tonĂ„ren vistades jag ofta i Finland. Och jag minns sĂ€rskilt en kvĂ€ll pĂ„ en pizzeria utanför Esbo vid Ringtrean, den stora motorvĂ€gen som binder samman alla infartsleder till Helsingfors. KehĂ€keidas hette stĂ€llet, det vill sĂ€ga Ringoasen. Lokalen var inte större Ă€n ett vardagsrum och pĂ„ vĂ€ggen hĂ€ngde en inrökt Ă€lgtrofĂ©. Utanför fönstren var det becksvart sĂ„nĂ€r som pĂ„ det blĂ„aktiga ljuset frĂ„n gatlyktorna som kastade ett ödsligt sken över den tjocka snön. LĂ„ngtradarna drog fram pĂ„ motorvĂ€gen som fartyg med gula lanternor. DĂ€rinne var tangomusiken sĂ„ hög att det inte gick att prata, man kunde bara dricka och hĂ„lla kĂ€ft. De dansande paren var svettblanka och hade grova vinterskor. SmĂ€ltvattnet gjorde golvet fuktigt. Ja, det var som en film av KaurismĂ€ki. Och sĂ„ fruktansvĂ€rt vackert och vemodigt. Jag tror ju som sagt inte pĂ„ ren lycka och inte heller pĂ„ olycka, sĂ„ de begreppen lĂ€mnar jag dĂ€rhĂ€n. Förhöjd livskĂ€nsla och kanske till och med epifani beskriver kvĂ€llen pĂ„ KehĂ€keidas bĂ€ttre. 

En av förklaringarna till finlĂ€ndarnas lycka ska vara att de Ă€r utrustade med god anpassningsförmĂ„ga, de kan hantera svĂ„righeter i livet utan att deras grundlycka pĂ„verkas. De Ă€ger sĂ„lunda en unik förmĂ„ga att hĂ€rbĂ€rgera allt som Ă€r motstridigt och ambivalent i livet, och har med andra ord knĂ€ckt koden för hur man ska stĂ„ ut med att vara mĂ€nniska. 

Men ingenstans hittar jag nÄgot uttalat om finlÀndarnas vÀlsignade kÀnsla för melankoli och det bitterljuva. För om det finns nÄgot som ska kallas lycka sÄ Àr det just det den bestÄr av.