Min morfar, Axel, var studiekamrat och vän med Karin Boye, en av våra mest kända poeter genom tiderna. Men det kanske inte är så många av de yngre läsarna som har koll på henne idag, men hon var på ett ungefär 1920-talets motsvarighet till Elis Monteverde Burrau: ung, hipp poet som alla ville hänga med … Men medan Boyes 1920-tal präglades av socialism och progressiva idéer, är Monteverde Burraus 2020-tal snarare mörkblått och superindividualistiskt.
Traditionellt sett har ju annars ungdomen stått för de stora visionerna, en vilja att utmana normerna och med ett fokus på kollektivet snarare än det egna jaget. Eller för att citera Winston Churchill: ”Den som inte är röd som ung har inget hjärta.” Förvisso med tillägget "den som inte är blå när den är gammal har ingen hjärna".
Ur det perspektivet är årets riksdagsval intressant. Vi har nu en generation vars hjärtefrågor snarare är privatekonomi, trygghet, brott och straff.
Min morfar föddes 1901, Karin Boye ett år tidigare. Seklet var ungt, tidsandans budskap var tydligt: Ut med det gamla mossiga bondesamhället och in med bilar, flygplan och moderna ideer. Morfar och Boye lärde känna varandra när de båda studerade litteraturhistoria vid Uppsala universitet. De var unga, de var socialister och de bar på författardrömmar. Boye bokdebuterade på prestigefyllda Bonniers med diktsamlingen ”Moln” medan morfar (som fick nobben av Bonniers) fick nöja sig med Wahlströms för sin novellsamling ”Studenter”.
Boye var en modig, ung studentska som tog plats på seminarierna och bröt ny mark då hon höll sitt historiska ”tal till mannen” på studentkårens vårfest. Av gammal tradition hölls vid dessa vårfester alltid ett ”tal till kvinnan”, men med anledning av de framväxande kvinnorörelserna och införandet av kvinnlig rösträtt kände sig kårstyrelsen manad att göra något för jämställdheten. Valet av Boye föll sig naturligt då hon var kvinnliga studentföreningens ordförande.
Morfars och Boyes Uppsala präglades av ett blomstrande och normkritiskt ungdoms- och kulturliv. De gick båda med i det franska, socialistiska sällskapet Clarté där de satt tillsammans med andra litteraturstudenter och diskuterade litteratur och politik till frampå småtimmarna för att sedan gå på lokal och dansa Charleston och Lindy hop till den senaste jazzmusiken från Amerika. Och de anordnade poesiaftnar och teateruppsättningar med politiska budskap.
Frågan är vad som händer med Uppsalas kulturliv när den här nya, konservativa ungdomen snart ska ta över stafettpinnen? Blir det mer mainstream-kultur? Eller kanske kommer ”generation Greta”, de lite yngre som ännu inte fått rösta, komma som en uppkäftig motkraft? Att skapa kultur utifrån miljöengagemang gjordes ju redan på sjuttiotalet.
Jag hoppas innerligt på detta och säger som Aftonbladets Lovisa Arvidsson: Om vi har en ny, ung generation som saknar hopp, då har vi problem en lång tid framöver.
Åsa Klintberger är frilansjournalist