I Vara, nordöst om Göteborg, invigdes 2012 det offentliga konstverket ”Blue Orange” av den tyska stjärnkonstnären Katharina Grosse. Verket är ett rejält ingrepp i miljön, och består av sex stora oformliga plastskulpturer i mycket kraftiga färger på och invid den lilla ortens stationshus, som för verkets skull måste målas om och numera är helt knallblått.
Katharina Grosses gestaltningar skulle kunna beskrivas som ett slags fysiska tankeexperiment där fantasin flyttar ut i verkligheten och får kropp. När planerna på verket offentliggjordes bubblade det upp en nästan hatisk opinion, som förutom estetisk tveksamhet kanske också byggde på en irrationell rädsla för förändring. En reaktion som då och då möter offentliga konstprojekt som på olika sätt utmanar invanda mönster.
Vara kommun, Trafikverket och Statens konstråd förlorade emellertid inte greppet utan gjorde tillsammans med konstnären en gemensam ansträngning som vände opinionen och idag är ”Blue Orange” ett landmärke med internationell ryktbarhet som, vågar jag påstå, merparten av Vars invånare är stolta över.
Så har det uppenbarligen inte gått med konstnären Erik Krikortz projekt ”Souvenir”, som skulle ha gestaltat Drottninggatan i Uppsala med en serie om 11 verk. Efter två utförda delar har projektet nu lagts ner. Eftersom verkets första del, den samplade muralen från DDR på ett elskåp i Carolinabacken, har mötts av kritik, misstro och en påfallande brist på insikt om vad ”armlängds avstånd” innebär från populistiskt orienterade politiker är det svårt att låta bli att undra om det finns ett samband.
Konstkritikern Cristina Karlstam krävde häromdagen i ett debattinlägg att kommunen skulle lägga korten på bordet och förklara var samarbetet brustit. Och det har man i viss utsträckning gjort. Att konstnärens F-skattsedel är indragen, är en av orsakerna. Det blir ett problem eftersom en sådan krävs för att teckna kontrakt med kommunen. Men det är ett problem som inte är särskilt svårt att lösa.
När jag ringer kulturförvaltningen på Uppsala kommun växer problembilden. Det har strulat med budget, tidsplaner och skisser. Samarbetet har helt enkelt inte fungerat. Det kan mycket väl vara en korrekt beskrivning av en situation där slutsatsen att man inte kommer att lyckas fullfölja projektet är fullt rimlig.
Men vid sidan av detta går det inte att blunda för följdfrågorna. Hur hanterades den rabiata kritiken? Kände konstnären att han hade tillräckligt stöd i sin process? Drabbades projektet av någon typ av självcensur?
I lilla Vara bor det inte ens 16 000 personer, och ändå lyckades man vända en skitstorm till någonting fruktbart. Man kunde hantera hatet och verket blev, om än försenat, både färdigställt och bra. Det rimmar inte särskilt väl med Uppsalas högbröstade ambitioner om att vara ”en liten storstad” att man inte förmår ro projektet i land. Det hade dessutom varit intressant att se Krikortz färdiga verk, som alltså hade ambitionen att undersöka vad en paradgata – vilket Drottninggatan av dunkla anledningar ska bli – egentligen fyller för funktion i vår samtid.
Jag säger inte att det föreligger några oegentligheter kring Kulturnämndens och kulturförvaltningens val att inte fullfölja projektet – både nämnd och konsttjänstemän har överlag tidigare hanterat ärendet på ett helt acceptabelt sätt.
Det är inte heller unikt att ett beställt verk inte blir färdigt, bara ovanligt. Men jag konstaterar att det hur man än vänder och vrider på saken är olyckligt att det gick troll i just det här projektet.
Nu får vi helt enkelt leva med misstanken om att just trollen på något sätt påverkade beslutet. Och med ett verk som aldrig blev.