Den som företar en resa har något att berätta”, lyder ett talsätt, och jag gör gärna tillägget: ”… också om det egna hemlandet”. Jag for nyligen till USA och bilade runt med vänner i Ohio, i Donald Trump country. Jag läste på och samtalade med folk för att förstå stämningarna som fört honom till Vita huset. De intrycken har också ökat min vaksamhet när det gäller Sverige valåret 2018.
Bortsett från typiska storstadsregioner som Cleveland, Cincinnati och Columbus, där demokraterna ständigt vinner, tog Trump ett stadigt grepp om delstaten med 52 procent mot Hillary Clintons 43 procent av rösterna. Motsättningen är alltså stor mellan de högt urbaniserade områdena och de livsstilar och erfarenheter som grundas utanför metropolerna. Och skillnaden land-storstad blir allt mer märkbar också i Sverige. Statsvetarna Sören Holmberg och Henrik Oscarsson som analyserade valet 2014 menade rent av att ”den stora gåtan” är varför den inte blivit ”mer exploaterad av politiska aktörer”. Kanske är det dags nu.
Jag spinner vidare på temat med samhällsklyftorna. I USA liksom i Sverige ökar avståndet mellan de ekonomiskt mest välbeställda –de superrika– och dem allra längst ner. Samtidigt har den mytiska föreställningen om den sociala resan nerifrån och upp spelat stor roll både för The American Dream – Abraham Lincoln blev president efter att ha fötts i en skogsarbetarstuga- och för Folkhemmet – Per Albin Hansson steg från arbetargrabb till statsminister.
Om detta handlar en bästsäljare i USA sedan två år tillbaka, ”Hillbilly Elegy. A Memoir of a Family and Culture in Crisis”, en självbiografi skriven av J.D. Vance. Idag är Vance en man på några år över trettio, advokat, utbildad vid Yale University. Han har arbetat för ledande republikanska politiker, men uppväxten i Ohio bland utvandrade hillbillies från grannstaten Kentucky präglades av kaos, fattigdom, missbruk och förlorarmentalitet. Vance talar alltjämt om sig själv som ”a hillbilly like me”.
”Hillbilly Elegy” har översatts till svenska, fått några goda recensioner, men inte getts samma uppmärksamhet som i hemlandet. Det är en både brutal och ömsint skildring av ett stycke ”bortglömt” USA, det som sägs ha lockats av Trump. En orädd krönika om Vances egen storfamilj med vit arbetarklassbakgrund i de numera öde gruvdistrikten kring Appalacherna. Släkten sökte sig för 30 år sen norrut till Ohio i hopp om ett bättre liv.
Föräldrarna misslyckas, skiljer sig, modern utbildar sig till sjuksköterska men blir heroinist, flyttar desperat mellan olika män, den biologiska fadern drar sig in i rigid religiositet. Framtiden tycks utsiktslös. Som hillbilly litar man mer på den egna gruppens hedersbegrepp än på samhället i stort. Det vilar något slags förbannelse över de många invandrade från Kentucky, människor som varit vana att arbeta hårt –och älskat sin lokala kultur- men hamnat på efterkälken i 2000-talets USA.
J.D. Vance och hans syster klarar sig ur isoleringen tack vare mormor, som trots att hon är ”the most fucking hillbilly in Middletown” på sitt kärva vis uppmuntrar barnbarnen att söka sig bort. För J.D. blir det först The Marine Corps, han tjänstgör i Irak och sen känner han sig mogen för college. Han är begåvad nog för ett elituniversitet samtidigt som han tar tre olika jobb för att få ihop terminsavgifterna. Sannerligen, han fullföljer The American Dream, det medger han, men varför lyckas just han? Varför inte fler ur hans miljöer eller ur andra socialt missgynnade grupper? En av Vances gissningar lyder: ”Vi är en kultur som saknar hjältar. Och vi har absolut inte någon politiker att se upp till”.
Tidigare i år blev han själv ombedd att ställa upp för Ohio som republikansk senator, men han sa nej. Han räknas till den socialkonservativa delen av partiet.
Jag tror att en förklaring till succén för J.D.Vance är att han blivit en bekräftelse på att det trots allt bjuds andra svar än Donald Trump på frågorna om hur ”det bortglömda folket” kan dras med i politiken och ges chanser. The American Dream är inte slocknad.
På motsvarande vis behöver dagens Sverige sannsagor om framgång som får oss att tro att sociala klyftor kan överbryggas, att ”klassresor” fortfarande är möjliga för andra än fotbollsspelare som Zlatan Ibrahimovic eller galastjärnor i nöjesbranschen.
Sedelärande vittnesbörd från någon som nått ansvarsfyllda samhällshöjder trots eländiga barn– och ungdomsår och kulturella handikapp. Vi saknar sådana hjälteberättelser, sorgliga historier med happy end.