Jag är 44 år. Jag vet vad ännu en vinter gör med mig. Det börjar på senhösten så snart det färggranna trillat av och söker jorden. När våra skuggor blir längre för varje dag och till sist bara skönjs i gatlampornas lågenergiska- eller konstgräsplanens ilskna sken.
Varje kväll efter middagen snörar jag på mig och går ut. För jag är 44 år. Jag vet vad ännu en vinter gör med mig. Jag har skrivit dikter om det för att sätta ord. Har skrivit listor för att åtminstone möta Olle i grind. ”Nu gör vi det bara”, har jag sagt till Olle. Vi ska promenera. Vi ska köpa vitaminer på www-apotek. Vi ska dricka juicad ekologisk ingefära. Jag köper dyra doftljus. Jag spetsar bastustävan med björkruskdoft och vattnar laven med ymniga skopor. Går en yogakurs. Vi viskar Sat när vi andas in och Nam när vi tömmer bröstkorgarna på uttjänt syre och uppgivenhet. Genom näsan. Alltid bara genom näsan. Jag köper en pumpa och skär ut trekantiga ögon. Bjuder vänner på middag. Vi planerar resor till våren. Säger vi ska bada mer. Njuta mer. Ta semester en fredag när arbetet tillåter. Det gör det sällan.
Han sätter upp utebelysningen på garageväggen. Den var menad för stora tujan. Men nätet från Rusta var för fjuttigt. Vi är flexibla. Bara det blir ljust innan snön kommer. För det blir bättre när snön kommer. Och advent. Visst blir det väl bättre? Han sätter upp stjärnor i fönstren. Vi tvättar dem inte innan. Det får inte vara kravfyllt. Pysslet ska vara njutbart. Inte tvångsmässigt. Decembernumret av Buffé landar i brevlådan. Nya recept på kola och tips för det perfekta glöggminglet. Jag bakar lussebullar. Rullar köttbullar. Det är så bra att förbereda. Laxen är som billigast ett par veckor före jul. Och jag vill grava själv. Skriver körschema för att hinna med. Vi blir inte många. Men jag vill att det ska vara gott. Inte en massa. Hellre vällagat. Och mycket grönt såklart.
Han bränner sig på sockret när han gör pepparkakshus. Vi ställer det på en bricka med bomull. Trasslar in en batteridriven ljusslinga, toppar med mängder av kristyr, flankerar bygget med vindögda dagisalster. Jag vattnar amaryllisarna alldeles lagom. Så där är djupröda sammetsklockor precis till danföredan. Då lagar vi traditionsenlig saffrans-bouillabaisse. Det är uppesittarkväll och dyra nitlotter. Vi ringer på bilen för 19.90 per samtal. Viskar om vem som fyller strumporna när alla lagt sig. Han ser trött ut. Men vi ler. Nu har vi mysigt. Visst har vi väl det?
Jag är 44 år. Jag vet vad ännu en vinter gör med mig. Januari börjar året. Februari kommer näst. Nu är det nästan outhärdligt. Jag möter en hålögd ande i spegeln på morgonen. Hon viskar ”snart, snart”. Hon snörar på mig skorna. Jag halkar runt på isig asfalt. Har köpt broddar för att fästa. Jag fäster. Andedräkten som en vit kvast. Jag längtar till stigarna i skogen. Längtar till smältvattenpussar och tussilago.
Och plötsligt händer det. En kväll är det inte mörkt efter tisdagsstroganoffen. Gatan utanför är grusig. Trädgården en brun sörja fjolårsbös. Jag andas in utan Sat. Ut utan Nam. D-vitaminerna passerar utgångsdatum i skåpet ovanför kaffemaskinen.
Jag postar en kisande selfie i kvällsljuset.
Får 14 likes och en hjärtögonemoji.
#wediditjoe
Ida Eklöf är född, uppvuxen och boende i Gimo, samt författare till boken "Moder Justitia" (Rabén & Sjögren 2018).