De gamla har svårt att hänga med. Mina morföräldrar i Uppsala levde långa liv och i början av 1960-talet bodde de i huset vid Nedre Slottsgatans hörn mot Svandammen och Slottskällan.
När de inte längre orkade med promenader satt de i sina fåtöljer och läste dagstidningarna. Morfar var väl orienterad om inrikes händelser och politik, pratade alltid om världsläget när jag kom på besök, men en eftermiddag var han klart störd.
-Nu har jag tröttnat på det här ”påååp”. Vad är det för nåt? Det skrivs om det hela tiden och överallt. Jag förstår inte.
Jag begrep inte heller vad det var fråga om, men så fick jag UNT i min hand. Texten var en betraktelse över pop och popmusik som en växande samhällsföreteelse. Detta var under Beatles första berömmelse. Jag försökte berätta för morfar om den populärmusikaliska revolution som pågick, den framstormande ungdomskulturen och dess livshållningar, det som jag själv delvis sveptes med i. Han som inte hade grammofon, inte såg på tv och bara undantagsvis lyssnade på radio hörde vad jag sa, suckade uppgivet nånting och blickade tomt ut genom fönstret. Han var född 1878 och ”påååp” eller ”pop” var inget för honom. Med ens låg det epoker mellan oss.
Idag är det jag själv som ett höstligt veckoslut sitter här med morgontidningarna och blir irriterad över att jag inte fattar vad det är som pågår. Både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets helgbilagor fylls av reportage om ”en av vår tids mäktigaste medieprofiler”.
Vår tid? Det är ju också min tid, min epok, men jag har aldrig hört talas om Den Mäktige.
Här hänvisas till youtubers och influencers. Och jag läser att Medieakademin – sammansatt av både privata och akademiska intressen – utnämnde Jocke & Jonna till ”årets makthavare” för 2017.
Fast egentligen är det Jocke eller Jockiboi eller Joakim Lundell (tidigare Berg) som står i centrum.
Jag lär mig att Jocke är eller har varit reality- och dokusåpastjärna, dj, krökande och vältatuerat barlejon, filmare, sjukt fräck och självutlämnande bloggare med mycket runkande och knullande som teman.
På sin egen Youtube-kanal har han med tiden avverkat produktioner både ensam och med andra. Tv-showen och videobloggen Jocke & Jonna drivs tillsammans med kvinnan som han bott med de senaste åren, där avhandlas deras samliv, gags och gräl.
De har toppat favoritlistan bland 9-12-åringar utan att egentligen vara ett barnprogram. Vissa avsnitt har haft 1-2 miljoner tittare.
Dessutom är Jocke musikartist med ”All I need” som största succé och 38 039 959 klick på Spotify när jag var inne.
Joakim Lundell är en begåvad mediehjälte av modernaste snitt. Nu har också ”Monster” utkommit, boken där han berättar om sin trasiga uppväxt i Östergötland, mestadels i fosterhem, mer eller mindre hemlös, ett liv med droger, alkoholmissbruk och småkriminalitet.
Det är en rak, osentimental och förfärande rapport om Sveriges sociala bakgårdar och om hur Joakim Lundell med sina bokstavsdiagnoser som 32-åring idag menar sig ha hittat därifrån.
Han har blivit en nästan sympatisk och ansvarskännande person. Någon har jämfört med Zlatans självbiografi, fast som eländesskildring står ”Monster” i en vidrighetsklass för sig.
Jag återvänder till tiden för Beatles genombrott och morfars uppgivenhet. Årtiondena sedan dess har visat hur popen faktiskt förändrade offentlighetens uttryckssätt. Populärkulturen har i alla sina blandformer ätit sig in överallt, som stil och estetik, med sina ideal och drömmar, i medier och politik, som underhållning och religion.
”Påååpen” har tagit över det mesta. Kanske anade morfar att dess ankomst betydde att han höll på att hamna utanför världens gång.
Nu är det samma sak med mig. Låt vara att jag försökt bekanta mig med Jockiboi för att lite lätta på min okunnighet om youtubers och influencers, medan morfar knappast testade Beatles.
Men i djupet är vår reaktion inför det okända unga likadan.
När jag fattar vad Jocke & Jonna och deras generationskamrater och miljontals följare förebådar av kommande omvälvningar inom kultur, samhälle och åsiktsbildning, så fruktar jag att det slags demokrati och mediala samtalskultur jag levt med håller på att plöjas undan.
Jag tror jag går ner till konditori Fågelsången, beställer en kaffe och kikar ut mot Svandammen.
Utsikten är nästan exakt densamma som från morfars fönster. Så kan vi båda sitta där och sucka tillsammans, var och en i sin epok.