Jag minns när jag som liten pojke introducerades för Jönssonligan. Mina föräldrar kollade igenom filmen ”Jönssonligan dyker upp igen” själva först för att den inte skulle vara för läskig för mig, men sedan var det min tur att lära känna ”Sickan”, Vanheden och Dynamit-Harry. Det var kärlek vid första ögonkastet och en kärlek som har bestått sedan dess. För filmerna om Jönssonligan åldras aldrig. Det är fortfarande underhållande oavsett hur många gånger jag sett de där filmerna och en del av en svensk kulturskatt. Jönssonligan har påverkat mig. Med humorn, men också i mitt dagliga språk. ”Lysande”, ”vad fan är det frågan om” och ”snabba ryck” är alla uttryck som fastnat hos mig.
Bland oss Jönssonligan-fantaster finns en evig diskussion om var man drar strecket någonstans. Är det efter de fem första filmerna med Gösta Ekman? Räknas de två filmerna med Peter Haber som ”doktorn” och Stellan Skarsgård som ”Herman Melvin”? I mitt tycke dras strecket efter Jönssonligan på Mallorca som hade premiär 1989, samma år som jag föddes. Den sista filmen med Gösta Ekman. Även om ”Jönssonligan och den svarta diamanten” och ”Jönssonligans största kupp” är habila filmer i rätt anda med många av originalskådespelarna så är det inte samma sak för mig utan geniet, Charles-Ingvar Jönsson. Ulf Brunnberg har flera gånger berättat att man hade fler manus klara ifall Ekman skulle ändra sig. Så blev det inte och det är en sorg, inte bara för mig utan även för er.
Efter ”Jönssonligan spelar högt” så har flera olika varianter gjorts. ”Jönssonligan – den perfekta stöten” bröt helt med originaluppsättningen och gjorde ingen glad. ”Se upp för Jönssonligan” med Henrik Dorsin försökte närma sig själva själen igen, men misslyckades kapitalt. Varför håller man på? Jönssonligan är ett folkkärt koncept, men det går inte att överträffa något som redan är perfekt. Stundtals är det en pinsam nivå i de nya försöken. Ibland får man bara inse att det är slut. Jönssonligan lade sämskskinnet och stetoskopet på hyllan för 30 år sedan. Låt det ligga kvar där och njut av de gamla filmerna.
Nu ska ännu en uppföljare spelas in med Robert Gustafsson i spetsen. Jag har som ni märker inga höga förhoppningar. Bara för att man slänger in ett ”jag har en plan” här eller ett ”vilken jäkla smäll” där så blir det inte en Jönssonligan-film. Nej. Nu får det vara nog. Rör inte Jönssonligan. Låt i stället originalet åldras med värdighet.