"Gift vid första ögonkastet" är realityprogrammet där främlingar gifter sig med varandra.
Var ska man ens börja?
Åtta individer vill hitta kärleken. Eller, de säger det, men programmet de har sökt till utlovar bara en sak: äktenskap. De blir ihopparade med en främling utifrån vad de har berättat om sig själva för fyra psykologer. Sedan gifter de sig och ska på fem veckors tid se om relationen är något som kan hålla livet ut, samtidigt som de filmas under alla dygnets vakna timmar.
Recept för framgång? Tja. Fram till och med förra säsongen har bara 6 av 36 par hållit ihop. I måndags framkom att bara ett av årets fyra par har stått sig ett år efter inspelningen – vilket inte på något sätt innebär livslångt äktenskap, även om jag önskar Rosanna och Christoffer allt väl.
Problemet med programmet är att SVT inte har bestämt sig för om de vill göra underhållande tv eller om de vill bilda hållbara kärlekspar.
Deltagarna skyddas för mycket för att det ska bli rimlig tv för tittarna, vilket märktes när exempelvis Linnea och Jim i årets säsong valde att avsluta i förtid och SVT klippte bort så pass mycket information att det som sades blev omöjligt att förstå. Samtidigt har produktionen för mycket fokus på bra (läs: intrigspäckad) tv för att deltagarna ska må bra, vilket märktes förra säsongen när det lyckliga paret Stina och Fredrik ville hoppa av.
Det enda som GVFÖ till slut kan garantera deltagarna är "självutveckling", genom de fyra psykologerna som är tillgängliga för dem dygnet runt. (Hur onaturligt det är visar sig när Rosanna och Christoffer inte klarar av att lösa sitt första bråk själva, utan hör av sig till sin psykolog klockan två på natten för att få hjälp.) Jag vet inte hur många gånger deltagarna sa "Jag har lärt mig så mycket på den här resan", men det var många fler än jag orkade lyssna på. Jag har ett tips: gå till en psykolog. Själva. Inte framför hela svenska folket.
Kanske ska man till och med kräva att samtliga deltagare går i terapi innan programmet. Då hade man kunnat undvika Torstens hårda utspel mot Anastasia och att Mattias gjorde slut med Emmy, vilket för många tittare (undertecknad inkluderad) och övriga deltagare framstår som ett felaktigt beslut till följd av rädsla och ovana vid kärleksrelationer.
Och sätt för guds skull en åldersgräns för deltagarna. I år var fem av åtta 27 år gamla, den äldsta 33. Det är sanslöst ungt. Vem hade kunnat ana att 27-åriga män som aldrig tidigare haft en riktig kärleksrelation skulle såra kvinnan de paras ihop med? Skoja. Alla hade kunnat ana det. I årets säsong lärde sig de fyra killarna hur man har en kärleksrelation, och tre av fyra tjejer blev djupt sårade. Anastasia sätter fingret på det när hon säger: "Det är så mycket snack om Torstens utveckling. Var är jag i det här?"
Torsten Malmgård är årets enda deltagare från Uppsala. Hans relation med Anastasia Exner tog slut innan "beslutsdagen", då paren väljer om de ska fortsätta vara gifta eller inte, efter ett dramatiskt bråk på parhelgen.
Det är inte SVT:s fel att män mognar emotionellt långt senare än kvinnor. Men de hade kunnat försöka jämna ut spelplanen något, så man skulle slippa gråtande kvinnor som blivit kallade hemska saker, dumpade utan anledning eller fysiskt berörda när de inte vill.
En sak ska årets säsong ha och det är den underbara förändringen att tjejerna och killarna får träffas flera gånger under inspelningen. Alla tjejer verkar ha blivit väldigt bra vänner och scenen i sista avsnittet när Rosanna och Emmy gråter tillsammans är kanske det finaste som visats på tv i år.
Men det räcker inte. I det här formatet borde programmet läggas ner. Kanske borde SVT syssla med att matcha ihop vänner istället.