Men låt oss först backa bandet. Minns ni hur det var i våras när pandemin slog klorna i kulturlivet? Biografer, teatrar, konserthus, musikklubbar, museer – det mesta stängdes ned. På goda grunder ska sägas. Smittspridningen, oron och det bristande kunskapsläget gjorde att en lockdown var det enda rationella.
På lika goda grunder började kulturen efter sommaren att så smått skaka av sig den våta filten. Smittspridningen i samhället hade minskat och många kände ett sug efter kultur- och nöjesupplevelser, åtminstone i den kanske inte alltid helt logiska max-50-versionen. Dessutom fanns nu rutiner på plats för att skapa en trygg och smittsäker miljö.
Själv inledde jag hösten med Carte Blache på UKK, ett evenemang med grundmurad popularitet. I vanliga fall är det knökfullt en timme innan Trio X och de hemliga gästerna hinner ta första tonen. Den här gången var vi 50 lyckliga biljettinnehavare som satt glest utspridda efter att ha blivit bordsplacerade av personalen.
Sedan har det rullat på med teater på Regina, stand-up på Katalin (troligen höstens minst smittsäkra event på grund av alla skrattattacker som Magnus Betnér och Josefin Sonck utlöste hos publiken) och en max 50-konsert med Amanda Ginsburg på Jazzbaren. Den kvällen påminde om hur det var före corona. Jazzbaren är en intim lokal där det blir bra stämning trots liten publik.
50 personer i UKK:s stora sal är en helt annan sak. Så få var det nämligen som släpptes in på Uppsala Kammarorkesters konsert för ett par veckor sedan. Underbar musik av Brahms och Beethoven plus ett nyskrivet verk av Andrea Tarrodi förmådde ändå inte dölja den sorgliga ödsligheten i bänkraderna och de lika sorgligt decibelfattiga applåderna.
Så kom vecka 43 med en serie utspel som ännu en gång ändrade spelplanen för kulturen. På tisdagen röt Tegnell & co i mot Uppsalaborna. Det ledde till att en hel skrälldus med kulturevenemang i stan ställdes in med kort varsel.
Två dygn senare meddelade regeringen att max 50 inte blir max 500 men åtminstone max 300 från 1 november. Samtidigt skrotades de särskilda råden till 70-plussarna (tveklöst ett kulturbärande befolkningssegment).
Nu, om inte förr, behöver arrangörer och publik hålla väldigt många tankar i huvudet samtidigt. Gränslandet mellan lockdown och öppna spjäll har väl sällan varit så svårnavigerat som nu.