I min finlandssvenska dagstidning Hufvudstadsbladet läste jag för några veckor sen en artikel – en intervju med Tomas Brytting, svensk professor i organisationsetik – som har fortsatt att sysselsätta mina tankar: å ena sidan var den nämligen ute i ett angeläget ärende, å andra sidan var det mycket som skavde.
Redan rubriken – “Ogjort arbete kan leda till moraliskt betingad stress” – är irriterande eftersom man ju kan få för sig att den syftar på människor som får dåligt samvete när de slarvat ett tag. Tvärtom syftar den på kvalificerade, engagerade människor – framförallt inom vården – som på grund av arbetsförhållandena – till exempel personalbrist eller dåligt ledarskap – inte kan utföra sina uppgifter så som de lärt sig, så som deras moraliska kompass säger dem att de borde och så som de själva mer än gärna skulle vilja. Det är möjligt att termen “moraliskt betingad stress” är myntad av Brytting men precis samma begrepp har diskuterats i decennier under termen “etisk stress” – eller “samvetsstress” – och framförallt har den diskuterats inom vårdvetenskapen. Just inom vården råder det knappast något tvivel om att den etiska stressen har ökat med åren i takt med att allt mer jobb ska utföras på allt kortare tid av allt färre personer. Jag gissar att den under pandemin varit större än nånsin.
Det retar mig att ett fenomen som varit – och är – ett så självklart brännande problem för den kvinnodominerade vårdvetenskapen nu plötsligt tycks få större uppmärksamhet när det upptäcks av en manlig professor. En manlig professor som visserligen nu verkar vid Ersta Sköndal men tidigare funnits vid Handelshögskolan i Stockholm.
Men mest bekymmersam är ändå ofullständigheten i Bryttings resonemang:
Han talar – rimligt nog – om behovet av moralisk kompetens. Första steget är att uppfatta att en situation är moraliskt laddad, andra steget att formulera och ta ställning till olika handlingsalternativ. Tredje steget skulle då vara att verkligen skrida till handling. Fast just precis här tonar Bryttings resonemang ut i det diffusa. Arbetstagaren – heter det – kan ha vänt och vridit på läget, men landar – än en gång – i att det inte går att göra det som borde göras: “Det kan ha olika anledningar, du saknar modet att fatta ett svårt beslut, eller också finns det ett grupptryck som styr dig.” Möjliga utvägar är då önsketänkande – att intala sig att situationen trots allt inte är så allvarlig - eller förträngning.
Önsketänkande eller förträngning?
Jo, för handling i egentlig mening tycks Brytting inte vilja föreslå.
I praktiken är en nog så vanlig handling för etiskt stressad personal att säga upp sig. Det är mycket sorgligt för det riskerar att vara några av dem som brunnit mest för jobbet som blir utbrända och slutar.
Själv hör jag inte till dem som stod på barrikaderna på sextiotalet – på frågan vad jag gjorde det mytiska året 1968 har jag brukat svara att jag firade stort kyrkbröllop – men så mycket är jag ändå präglad av sextiotalet att jag tror på handling i form av politiska krav, politiska aktioner – och politiska lösningar. Långt fler av dem som jobbar inom vården borde vara aktiva i samhällsdebatten, skriva artiklar, gå ut i demonstrationer. De som jobbar inom vården lär kunna lita på att de har medborgarnas stöd, inte minst nu i pandemitider. Och vårdpersonalens politiska aktivitet är särskilt viktig nu i pandemitider när nya nedskärningar av välfärdstjänsterna hotar.