När jag denna vårvinter läst mina två dagstidningar, Svenska Dagbladet och finlandssvenska Hufvudstadsbladet, har jag ivrigt läst nekrologer. Det är inte för att jag plötsligt blivit dödsfixerad, det är för att jag har upptäckt att nekrologer tvärtom handlar om livet, om vad som gör människor värdefulla för varandra. Och det är väl att märka inte de bortgångnas karriärer som intresserar mig, utan vilka personliga egenskaper, vilka dygder som lyfts fram.
Det vore svårt att få en mer heltäckande karakteristik av den moderna idealchefen än den som ges Torsten Trollås i SVD: “omtyckt av alla, en mentor som tog sig tid för sina medarbetare, lyssnande, med lågmäld ledarstil, omtänksam, rak och öppen.”
Just inget tycks idag vara så viktigt som förmågan att lyssna. Det må vara bra att ha varit “en begåvad sällskapsmänniska” och en utmärkt berättare men ännu bättre att som teveredaktören Peter Andersson enligt SVD ha ägt “en förmåga att tjusa sin omgivning, att berätta, men även att lyssna och leva sig in i den andres berättelse så att den lyfte sig över sin egen förmåga.”
Överhuvudtaget betonas kommunikationsförmåga. Om Karl-Olof Olsson – bonde och politiker – stod det i SVD att “Han var utrustad med en särskild förmåga att driva och utveckla det politiska samtalet med självklar respekt för andras uppfattningar, en portion humor när så krävdes och att aldrig lämna några vassa taggar efter sig.”
Det finns mer traditionella dygder också. De är fortfarande bra att vara “karaktärsfast” och ha “hög arbetsmoral och ett orubbligt sinne för vad som var rätt och rättvist”. Ibland kan äldre nekrologskribenten ta fasta på egenskaper de kanske börjat sakna i samtiden. Mina exempel är finlandssvenska. Om en f.d. tjänsteman vid ett ministerium skriver en vän att han kunde “formulera sig elegant och kultiverat. Varken slarvig förvaltning, slappa formuleringar eller ett grovt uttal fann nåd hos honom.” En gammal diplomat hyllar en kollega som gått bort: “Han var en av alla uppskattad gentleman, som i tjänsten förkroppsligade det brittiska idealet av en korrekt och lojal ‘civil servant’ utan partipolitisk anknytning.” En blandning av det traditionella och det moderna hittar man i HBL:s nekrolog över, Åke Wolfram, f.d. vd för varvet Wärtsilä: “Åke var en omtänksam, trygg och förstående make och pappa. Han var snabb med att bygga till och reparera både hus och annat behövligt. /---/ Barnbarnen og han hand om med varmt hjärta och byggde dem ständigt nya lekplatser av varierande slag.”
De flesta nekrologer tycks än i dag skrivas om män men de som skrivs om kvinnor rymmer mer personliga detaljer. Om journalisten Annette Kullenberg skriver en kusin i SVD att ett villkor för umgänge med henne var att hon fick röka. Om Margaretha Berghell – som var lotta under kriget – heter det i HBL: “Från äldreboendet besökte hon varuhuset Stockmann och gymmet och på lördagarna deltog hon i skumpaklubben med släkt och nya vänner. Hennes liv var lyckligt för att hon bestämt sig för det.”
Och om Ingrid Rinman – född i krigets Tyskland – i SVD: “Lika sparsam som hon var i vardagslivet – Ingrid kunde cykla runt i stan på jakt efter de billigaste tomaterna eller gårdagens wienerbröd – lika gränslöst generös var hon mot oss vänner. /—-/
Varje födelsedag, i oktober, bjöd hon alla väninnor, och då serverade hon de läckraste kåldolmar med gräddsås och lingon.”