Hotet om att allt kan gå snett ligger som en mörk skugga över nutidens tv-underhållning. "Kommer de att klara sig över floden i den starka strömmen?" "Kommer de att klara sig genom regnskogen utan att möta drogkartellen?" Där hotet om fysisk fara inte är applicerbart används en sträng deadline i stället. "Kommer de att hinna renovera sovrummet innan familjen kommer hem?" "Kommer de lyckas gå ner i vikt på bara en vecka?". Dramaturgin är dock densamma: Häng med oss och se om det skiter sig! Allt kan gå fel!
Det slutar alltid lyckligt. Sovrummet blir klart. Hela teamet vadar över floden utan att någon sköljs bort. Drogkartellen syns inte till. Men under tiden var det allt bra spännande. Eller?
Nej.
När fler tv-program ska fogas in i panikmallen blir hoten alltmer konstruerade. Behöver vi det verkligen för att lockas till innehållet – som kan handla om så olika saker som natur och kultur, inredning, bilar och hälsa? Det verkar onekligen så. För är det en sak man kan räkna med så är det att någon har analyserat tittarsiffror och tänkt.
Paralleller finns på andra håll i mediebranschen, också i tidningsbranschen. Vi ser det här på Upsala Nya Tidning, där negativa nyheter ofta läses i större utsträckning än positiva nyheter. UNT:s chefredaktör Kalle Sandhammar skrev om detta i en krönika nyligen (UNT 2/2 -19): Läsare hör ofta av sig och klagar på att UNT skriver för få positiva nyheter. Samtidigt får vi i våra mätningar ständigt bekräftat att läsarna hellre läser de negativa nyheterna. En av de förklaringar som brukar nämnas är att många delar upplevelsen av att världen är på väg utför, att vår trygga tillvaro är hotad. Och då letar man gärna bekräftelse på denna världsbild i de nyheter man konsumerar.
På samma sätt söker och får tittare bekräftelse på att världen är en stressig och farlig plats också när man väljer tv-program. "Panikmallen" sprids till nya serier och plötsligt framstår ett tv-program utan spänningsmoment som ett tråkigt program där inget händer.
Ibland är det här en dålig utveckling på riktigt. Ett exempel är brittiske Levison Woods vandringsprogram, som sänds på Kunskapskanalen, och som jag egentligen gillar. Wood vandrar genom olika delar av världen, möter intressanta människor och spännande natur. Men i serien "Till fots genom Centralamerika" har Wood anammat panikdramaturgin fullt ut, med starkt exotiserande effekt. Levison skakar snabbt fram ett par hot: Drogkarteller, hög kriminalitet och riklig förekomst av vapen. Hans promenad blir sedan en enda lång räcka av "oj, här är det farligt" – trots att det han upptäcker under färden i många fall motsäger detta. Det finns förstås ingen anledning till att förneka att farligheter förekommer i Centralamerika, men krävs detta tillkämpade fokus för att en promenad genom gröna dalar och täta regnskogar ska bli intressant? Jag vill verkligen inte tro det.
Bilden av världen som en farlig plats full av pressande deadlines och folk som vill en illa är ledsam. Den stämmer förstås ibland – men lika ofta inte. Ska vi få den bekräftad både i nyheter och i tv-program om pelagoner kommer vi till sist att sitta där i våra soffor, rädda och utan verktyg att skilja på det ena och det andra.
Om man ville väcka intresse skulle man kunna kalla denna utveckling ett tecken på att allt håller på att gå åt skogen med vår världsbild. I sådana fall hoppas jag verkligen att dramaturgimallen följs ordentligt så att allt ordnar upp sig i slutet.