"Väl där inne drabbades jag av svindel inför tanken på att människor i flera hundra års tid hade suttit på samma plats och njutit av samma musik" skriver krönikören.
Livet är så kort, vi hinner knappt blinka och vips är det slut. Kvällen innan min fyrtioårsdag stod jag med min man utanför La Scala i Milano och hörde mig själv säga dessa ord. Vi hade precis sett operan Don Giovanni och medan dörrarna låstes bakom oss sörjde jag att upplevelsen redan var över.
När jag var barn bodde vi i en liten stad med en biograf som också fungerade som teaterscen för turnerande föreställningar. Ibland kom en och annan populär komedi till staden men aldrig någon klassisk kultur. Inga kammarorkestrar, ingen balett, inga operor. Jag hade sett sådan kultur på tv men jag trodde att den var till för de där andra, de där lyckligt lottade människorna som bodde i metropoler som Paris eller Wien.
Det här är ingen historia om hur en flicka från en instängd öststat kom till den fria världen och såg ljuset. Min uppväxt i Jugoslavien var inte särskilt instängd men den har gjort mig luttrad inför det mesta som andra vill hålla heligt. När samhället tutar i dig att du bor i världens bästa land med en upphöjd historia och sedan plötsligt ändrar sig och försöker övertyga dig om motsatsen inser du att kulturella värden i bästa fall är föränderliga och i värsta fall konstruerade för att hjärntvätta dig. Du lär dig att traditioner och anrika institutioner är ungefär lika imponerande som en axelryckning.
Därför trodde jag inte att vårt besök på det världsberömda operahuset La Scala skulle kännas särskilt stort utan bara intressant, som en turistattraktion. Men väl där inne drabbades jag av svindel inför tanken på att människor i flera hundra års tid hade suttit på samma plats och njutit av samma musik. Visserligen hade operahuset förstörts och byggts upp sedan den första invigningen men det tog inte bort min känsla av att vi var en del av historien.
Sett ur det perspektivet är det lätt att förstå varför människor till varje pris vill hålla fast vid traditioner. Hur vi än vrider och vänder på oss själva kan vi inte komma ifrån det faktum att vi är här på jorden i blott ett ögonblick och då kan det kännas skönt att vara en del av någonting anrikt.
Men vad vi tenderar att glömma är att dessa anor också har existerat i ett ögonblick. Ett lite längre ögonblick visserligen men inte desto mindre ett ögonblick. La Scala invigdes 1778 och om vi räknar med att mänskligheten är 300 000 år gammal har denna anrika institution alltså funnits under 0,8 promille av mänsklighetens historia. Stort? Nja, ungefär som en axelryckning.
Samma sak gäller nationalitet. Numera är det på modet att upphöja svenskheten som om den är det största som har hänt oss. Det är svårt att säga exakt när den svenska nationen blev en gemenskap som människor började identifiera sig vid men om vi utgår ifrån att denna har funnits sedan Gustav Vasa handlar det om en period som motsvarar 1,7 promille av mänsklighetens tid på jorden. Är det något att vara stolt över? Ja, var stolt, för all del, men du kan inte övertyga mig om att det finns en djupare mening med din stolthet.
Jag kan förstå behovet att identifiera sig som svensk, jag har det också, precis som jag även har ett behov av att bejaka min slaviska bakgrund. Men jag kan inte se varför etnisk tillhörighet ska vara överordnad allt annat. Det vackra med att vara människa är att var och en av oss ingår i många olika gemenskaper. För min egen del är min kärlek för teatern större än min etnicitet. Och det är inte så konstigt. Teatern är trots allt äldst.