Nationaldagen firas enligt vissa bäst genom att äta jordgubbstårta.
När jag tänker på Sveriges nationaldag tänker jag på trummor från Senegal. Det är lika ologiskt som det är självklart. I min tidigare hemstad Sundsvall var västafrikansk musik och dans ett stående inslag under det stora nationaldagsfirandet. Det ifrågasattes aldrig – för Sundsvallsbor är den senegalesiska trumorkestern lika självklar som blågula ballonger och jordgubbstårta.
Diskussionen kring hur den svenska nationaldagen bör eller inte bör firas är en diskussion som är lika återkommande som den är tröttsam. Samtidigt tycks vi aldrig riktigt komma fram till något svar.
Ett av grundproblemen tycks vara att vi inte riktigt vet vad vi firar. I bakhuvudet finns något om Gustav Vasa, någon besserwisser slänger sig med regeringsformen. Politiker försöker då och då dra till med ett lämpligt floskel om att nationaldagen är ett firande av demokratin. För de allra flesta handlar det om en välkommen röd dag i början på sommaren.
Trots högtidens luddighet är åsikterna hårda och tydliga. I samma anda som vissa vill diktera vilken flagga man ska få iklä sig på sitt studentfirande vill vissa stoppa alla sorter multikulturella inslag den sjätte juni.
Andra slår bakut av själva tanken på en hissad blågul flagga, och ropar om livsfarlig nationalism så fort ens gamla farmor börjar nynna frasen "Du gamla, du fria". Att fira nationaldagen är klurigt i ett samhälle som tycks mer och mer präglat av polarisering och kulturkrig.
Ett säkert kort som inte förargar någon är förstås att inte göra så mycket alls. Så verkar Uppsala kommun ha tänkt. Ett sparsmakat program på en knapp timme väntar i Parksnäckan, med rafflande gästartister som kommunfullmäktiges ordförande Klas-Herman Lundgren och landshövding Stefan Attefall. Det blir nog en folkfest.
Det sker andra saker i stan också. Till exempel så ordnas "Kulturens karneval" på Forumtorget. Dagen ska förutom ett stort karnevalståg genom stan innehålla turkisk folkmusik, en sambaorkester och uppvisning i nordisk folkdans.
Inte heller detta evenemang gör mig särskilt mycket klokare kring den större gåtan. Vägen mot en gemensam nationell identitet är både oklar och lång. Men det är väl inte så fel om den då och då korsas av ett färgglatt karnevalståg – gärna med inslag av trummor från Senegal.