Man får plötsligt lunginflammation till exempel, istället för vanlig förkylning. Man kommer på sig själv med att ligga yrslig under parasoll i skuggan med spf 50 och läsglasögon en hel dag på solsemester, istället för topless på en blöt handduk direkt i sanden och fräsa fram en galen bränna utan att oja sig alls.
Och med man menar jag såklart jag. Även om jag tror att vi är fler som inte känner oss som tjugo inombords. Man fiskar ledigt, och utan minsta skam, upp sina 5 euros-badskor ur strandväskan för att kunna ta sig över de brännheta stenarna ner till vattenbrynet. För tydligen har fotsulorna blivit överkänsliga primadonnor. Man går upp tidigt trots semester. Det finns många anledningar till det. En att man går och lägger sig jävligt tidigt. En annan att man vill hinna ta sig en liten runda innan solen står för högt och värmen blivit för påtaglig. Den var ju farlig till och med för 5:2-mannen som var sundheten själv och inte gick runt på lika delar friterad ost och gelato.
Ålderdomen märks inte enbart lata dagar på semester. Det är klart att jag, precis som Linderborg och company, även reflekterat över det utseendemässiga förfallet. Det ska jag inte sticka under gungstolen med. Jag trodde det skulle vara enbart skönt att slippa busvisslingar från byggnadsställningar. Och till stora delar är det verkligen så. Men visst har det hänt att jag i mina svagare stunder googlat före/efter-bilder på fillers i nasolabialveck. Den dagen trodde jag inte skulle komma. För en som överlevde ungdomen på 90/00-talet, utan att någonsin vilja fylla pattarna med silikon, är det en svindlande känsla att den naturliga skönheten plötsligt inte känns nog.
Jag har börjat nysa högt också. Riktig gubbvarning att skriknysa. När hände det? Är det möjligen via det ljudet algoritmerna fångat in mig i ett nät av reklam för kollagentillskott mot förslappad hudkostym och förklimakteriegurus som vill kränga på mig svindyra ”hälso”program genom högst ovetenskapliga tester, där första frågan alltid är om man känner sig trött alternativt blivit tjock. Jag kan inte neka.
Den tidigare hälsningsfrasen ”hur är det med dig” har ändrats till ”hur är det med dina föräldrar”. Det tidigare svaret ”jomen det är jättebra” har övergått till djupa samtal om livets förgänglighet. Jag fyllde precis 47 år. Inte 100. Men det är någonting med att tiden går som gör mig skräckslagen.
Jag trillar över ett Youtube-klipp med Alphavilles "Forever Young" från en konsert på Gröna Lund nu i augusti. Sångaren Marian Gold är närmare typ 2-diabetes och portvinstå än evig ungdom. För att uttrycka mig milt. Han som var så fräsig i sin röda dress när han uppträdde i, hm-vad-hette-det-nu-igen-programmet-med-hon-som-alltid-hoppade-i-slutet-som-intervjuade-Arafat-och-han-Sven-Melander-var-med-förresten-dog-han-eller-vad-det-bara-norrmannen, Nöjesmassakern.
Nej, säger du. Stina var aldrig med i Nöjesmassakern. Du menar nog Nöjesmaskinen. Alphaville uppträdde i Razzel. Och sångaren var helt klädd i vitt.
Så där håller det på tills man måste vattna pelargonerna med gödning och fylla på det allt snabbare sinande lagret Bridgeblandning.