Det är trettiotvå grader varmt. Hyrcykelns fjädring ger en känsla av punktering, men är funktionell på kullerstenar och trottoarkanter. Solen är närmast plågsam, men det gör ingenting. Vetskapen om att sommaren inte innebär mer än ett knippe riktigt solheta dagar gör en tolerant. Svetten bildar en allt större mörk fläck på t-shirtens rygg. Vi stannar ofta till för att tanka vatten och kolla på kartan. En sväng till. Två svängar. Och sedan en liten flod. En hamn och några slitna industrilokaler som ännu inte gentrifierats till trendiga restauranger. Där! Där är det ju. Mitt i floden går en grupp människor på vattnet.
Den femte upplagan av Skulptur Projekte Münster, som startade 1977, ställer värdstaden i centrum. De trettiofem deltagande konstnärernas platsspecifika verk är spridda över hela staden. I den medeltida stadskärnan finns en utgångspunkt i LWL – Museum Für Kunst und Kultur, och sedan sprider sig verken som en spiral, där bara det innersta varvet är nåbart till fots. Att klämma hela utställningen på en dag är ett digert, men underhållande, arbete.
Kanske till och med för underhållande. En del kritiker har antytt av Skulptur Projekte, som ända sedan starten har haft en hög ambitionsnivå och bitvis inneburit banbrytande perspektiv på konstens roll i det offentliga rummet, har annekterats och blivit en del av en global upplevelseindustri som prioriterar snabba kickar framom utforskande och radikala tankar.
Och visst är den turkiska konstnären Ayşe Erkmens ”On Water” något av en snabb kick. Det är gudomligt att slita av sig sina stinkande skor och ge sig ut på floden, där konstnären alltså under vattenytan placerat ett fundament av galler som sträcker sig från den ena sidan till den andra. Att gå på det svalkande vattnet. Att avundsjukt se på barnen som utan vuxna konventioner glider som sälar längs den osynliga bron.
Men verket vill också mer. Att stå mellan två stadsdelar som tidigare inte varit bundna till varandra annat än som utsikt från respektive håll säger förstås någonting om hur städer utvecklas. Gentrifieringsprocessen får kropp, även om den kanske inte problematiseras. En övergiven betongsilo dallrar av urban ruinromantik och formligen skriker efter att bli en konceptbar eller något annat som får tummen upp av västerlandets stadslevande medelklass.
Münster arrangeras parallellt med Documenta i Kassel, och framstår i jämförelse som publiktillvänt och radar upp ett helt gäng av konstvärldens mest efterfrågade namn, som Cosima von Bonin, Pierre Huyghe, Hito Steyerl, Thomas Schütte och Mika Rottenberg. Münster är inte en experimentverkstad som Kassel, utan snarare ett showroom.
Men det är inte ett hinder för en bra och dynamiskt utställning – gallerister som gnuggar händerna är trots allt ingen ovanlig faktor i konstvärlden – och det är roligt att se vad stjärnorna gör när de får chansen att spänna bågen under lite friare ramar.
Den femte versionen av Skulptur Projekte saknar kanske de tidiga utställningarnas fokusering och är förvånande opolitisk. Men den relationella estetiken som tidigare varit så viktig i Münster finns ändå kvar då hela staden blir ett omslutande verk och kroppens rörelser i densamma en del av verket. Från palats till parker, ödetomter, nedlagda butikslokaler, torg och husväggar.
Om inte annat blir helheten ett suggestivt sätt att avnjuta en stad.