Man bör fundera över vad internets ogreppbart vida vidder gjort med vår syn på just marknadsföring. Att anpassa sig är ett måste för att överleva och att spela efter internets nya spelregler är det många som lärt sig. Det är inte alltid vackert, men förbluffande effektivt.
Ett sätt är att som ett av Sveriges största, tillika mest hatade, partier använda sig av en tunnelbaneuppgång för att sprida sitt budskap. Platsen är välbesökt och om budskapet dessutom vässas så att det, tillsammans med annonsytans placering, garanterat provocerar är spridningspotentialen maxad. Hur var det nu vi sa – all reklam är bra reklam? För Sverigedemokraterna, som har byggt hela sin marknadsföring kring just detta, skulle svaret bli ett rungande "Jawohl!".
Har man inte möjligheten att köpa annonsplats på vältrafikerade offentliga platser finns det andra sätt att bädda för spridning. Är man en organisation som utan skam i kroppen vill spä på stigmatiseringen av abort kan man helt enkelt klä en lastbil med bilder på blodiga foster och cirkulera gatorna. Och det fungerar. Människorätt för ofödda har genom sitt ovanligt osmakliga tilltag fått ett reklamutrymme de annars bara kunnat drömma om.
Medveten provokation är framgångsreceptet i jakten på spridning och då får saker som etik och moral helt enkelt ta ett (eller hundra) steg tillbaka. Att försöka gå emot internets starka strömmar – att inte ta i de heta potatisarna av ovilja att ge avsändaren utrymme – fungerar sällan. Den tilltagande rädslan för att missa en klickvänlig nyhet, ett engagerande (provocerande?) ämne, ett ställningstagande andra redan hunnit inta, spelar dessutom den gränslösa marknadsföringen rakt i händerna. Detta vet vi. Alla är vi med på tåget och det rusar snabbt. Att någon hoppar av eller ställer sig vid sidan om rälsen för att kritisera tåget kommer knappast att hindra dess framfart.
För belackare eller bejublare spelar mindre roll så länge spridning är viktigare än sympatier. Att reflektera kring om det här är en utveckling vi verkligen vill ha är för sent. Nej, frågan man bör ställa sig är snarare hur vi ska förhålla oss till den. Kanske ligger svaret i spelreglerna: Om alla lär sig hur spelet går till torde fler bluffar kunna synas. Kanske skulle det då inte vara lika smärtsamt uppenbart vem som spelar ut vem.