"Alla utom Vladimir ändrade sina planer när världen förändrades omkring oss. Folk visade sig ha en osannolik uppfinningsrikedom, de vande sig vid att leva på ingenting, det sades att de började äta de herrelösa hundarna som strök omkring i staden."
I Sara Stridsbergs novell "American hotel" (Novellix) ligger stadens sammanbrott som en lågmäld bakgrund för skeendet och människorna; blicken dras till triangeldramat mellan Carter, Jack och Vladimir. Men i den scenversion av dramat som nyss hade premiär i regi av Ingela Olsson, träder denna fond fram som en av huvudrollerna.
Staden är Detroit, och på tio år har hälften av stadens innevånare dragit därifrån. Enorma ytor i detta klassiska centrum för den amerikanska bilindustrin ligger öde, och i juli 2013 begär guvernören staden i konkurs. Fabrikerna står still, husen står tomma.
Men några av stadens barn blir naturligtvis kvar, och det är de som vänjer sig vid att leva på ingenting. På ett elegant sätt antyder Stridsberg hur den sviktande civilisationen ("som om världen kantrar") omstöper också mänskliga känslor, reaktioner och relationsmönster. I en avgörande scen konstaterar Carter, som begått något som liknar otrohet, att "den värld där svartsjuka existerade känns oändligt avlägsen, som en hägring."
Det här är en klassisk fråga för konsten och litteraturen: Vilka blir vi när ordningen omkring oss rämnar? Frågan finns hos pojkarna i William Goldings "Flugornas herre" och hos "Mor Courage och hennes barn" där de drar fram genom trettioåriga kriget i Brechts ofta spelade pjäs.
Intresset för det post-apokalyptiska tillståndet och vad det gör med människan har exploderat de senaste åren, med titlar som Cormac McCarthys "Vägen", Dmitrij Gluchovskijs "Metro 2033" och Suzanne Collins "Hungerspelen" – för att inte ens nämna vågen av zombiekatatstrofer i film, tv-serier och litteratur. Kanske har vi sett kulmen på denna kulturella trend, kanske blir den permanent på samma sätt som senkapitalismen i vår tid kan sägas befinna sig i ett permanent kristillstånd.
Men sammanbrottet som figur har också blivit populär på mer verklighetsnära arenor. Det berömda andrum från människor på flykt som Sverige just nu åtnjuter (så skönt med lite egentid, am I right?) bars som bekant fram av tal om en förestående "systemkollaps". Idéhistorikern Rasmus Fleischer skrev i oktober ett blogginlägg om denna typ av retorik och dess avsiktliga otydlighet: "Vilket system är det som hotar att kollapsa? Kanske är det flyktingmottagningen eller asylsystemet. Kanske är det gränskontrollerna eller den nationella säkerheten. Kanske är det demokratin. Kanske är det välfärdsstaten. Kanske är det ekonomin."
Möjligen har katastroflitteraturen rentav inneburit en tillvänjning inför ett tonläge som i andra tider hade framstått som ren science fiction. Hur ska man annars förklara att Carin Jämtin kan sitta i radio och kommentera strypt flyktingmottagande med att "det här är en regering som är beredd att faktiskt se till att Sverige finns kvar". (min kursivering)
Så lätt kan ledarskribenter och mainstreampolitiker döma ut den svenska samhällsmodellen som ett fuskbygge, redo att störta mot marken vid minsta knuff från syriska barnfamiljer.
Det är en lätthet som kanske bara motsvaras av ointresset inför den högst verkliga klimatkatastrof som i bästa fall betraktas som en hotande fond för vår pågående föreställning här på jorden. Förr än vi anar lär den spela huvudrollen.